Hönor på vift

 

Djur på rymmen är något vi får tampas med lite då och då. Ett återkommande problem i sommar har varit att mina hönor hela tiden rymmer ur hönsgården. De brukar få gå fritt på gården emellanåt, men man vill ju liksom ha möjlighet att bestämma det där själv, när det passar att de spatserar omkring i hela trädgården och på lagårdsplan.

 Hönorna sticker inte iväg långt, och de flesta går tillbaka in i hönshuset frivilligt när det börjar mörkna, men en del rackare är envisa och hittar på alla möjliga alternativa sovställen. Ganska störigt.

Jag har vetat att unghönsen som fortfarande är tillräckligt lätta för att kunna flaxa upp en bit i luften rymmer genom att flyga upp och sätta sig på brädan över dörren till hönsgården. Och sedan flyger de ner i trädgården. Har klurat på lite olika sätt att stoppa dem, men inte kommit till skott. Så vaknade vi till tråkigheter i torsdags. På morgonkvisten hade två rymmarhönor blivit tagna av något djur. Av ena hönan återstod bara en hög med fjädrar strax utanför hönshuset, och den andra låg med avbitet huvud i köksträdgården. Hemskt sorgligt. Plötsligt kändes det väldigt angeläget att stoppa fler rymningar.

Lösningen fick bli fastskruvade små träbitar som sticker upp så hönorna inte vill sitta på brädan över dörren. Verkligen inte den snyggaste lösningen, men det funkar. Givetvis skulle det bästa vara att sätta nät över hela hönsgården, men det är lite krångligt när vi har så stor hönsgård. Lyckligtvis har vi inte haft problem med rovfåglar, annars hade såklart nät varit ett måste.

Sedan kom Britta och hjälpte mig att sätta små nät över hörnen till hönsgården. Jag fick för mig att några av hönorna använder stöttorna till hörnstolparna till att klättra upp på och sedan flyga över stängslet. Vi hittade en rulle balnät och så satte vi det över hörnen så det inte går att ta sig över där. Sådana här stunder, när barnen kommer och vill vara med, och man får göra något litet arbete tillsammans, det är bland det bästa med att bo på gård. Blir lycklig ända in i själen och känner att det är så värt allt slit när man får sådana fina stunder tillsammans med barnen och djuren.

Kolla tuppen på bilden över förresten. Fotad mitt i galandet! Det är en av årets påskkycklingar och just nu min enda tupp. Tar stort ansvar för sina damer trots sin ringa ålder.

Treåring i arbete. Mycket nöjd.

Sedan stod hon här och slängde in vetekorn till hönorna. Man blir poppis snabbt när man kommer med den där kockumshinken. Den står vanligtvis på köksbänken, och så hamnar alla matrester i den. Hönorna känner igen den om de så är på andra sidan gården och kommer genast springandes i tron att de ska få något smaskigt.

Och tänka sig. Rymningarna har upphört och hönorna har hållit sig där de ska i hela fyra dagar. Kanske får de komma ut på grönbete en stund ikväll.