Veckan som gick – Tomatskörd, kycklingar och kanelbullar

 

Just nu sitter jag med datorn och skriver i en mjuk soffa i ett väldigt brittiskt vardagsrum i det lilla huset vi hyrt i Yorkshire. Vi har det så fantastiskt fint och känner oss lätt överväldigade av alla intryck och alla gånger vi gjort små  (eller stora) utrop i ren och skär beundran över brittiska landsbygden. Jag kommer förmodligen bombardera er med bilder härifrån så småningom, men först har jag en hel radda med bilder från veckan som gick hemma. Det var en fin vecka. Lagom mycket styr, och mycket mys med Britta och Edith som var hemma med mig några dagar.

En av dagarna styrde Britta och jag med den sista tomatskörden i växthuset. Lite vemodigt, men ganska skönt också. Jag har varit så in i bomben glad för mitt lilla växthus den här säsongen. Det har skänkt mig så mycket odlingsglädje och fina stunder, men nu var det dags att göra höst. Vi har ätit mängder av tomater , proppat maträtter fulla med tomater, och kokat tomat- och chilisås som nu finns i frysen, och ändå fanns massor av tomater som inte mognat än kvar. Kallare dagar och nätter var på väg och det var hög tid att plocka in allt så det får mogna inomhus istället.

Det känns som att jag tjatar om det här, men det är så fint med sådana här stunder med barnen. De gillar oftast att få hjälpa till med sysslor i trädgården och hos djuren, och det är bland det härligaste att få hjälpas åt med. Åtminstone när man inte har bråttom.

Trots några omgånger med rejäl beskärning har tomatplantorna där inne gått bananas. Vuxit ur huset.

Tomaterna plockades, och tomatplantorna klipptes ned. Det blev så stort och tomt! Nu står en stackars gurkplanta kvar för att förhoppningsvis få den sista gurkan att växa lite till, och så lite kål och mangold som stått mellan tomaterna.

Nu står korgar och brickor med tomater lite här och var i fönstren för att få lite färg.

Och titta vad som gömmor sig i hörnet i hönshuset. En av mina Isbar-hönor bestämde sig för att ruva, och det gjorde hon med besked. De gillar att ruva på hösten, och förra hösten fick vi en överraskningskull så här års. Den här kullen visste jag om, men tvivlade på om det skulle bli så många kycklingar eftersom jag bara har en tupp till alla hönorna, och han dessutom bara är knappt ett halvt år gammal. Men tolv av fjorton ägg kläcktes och nu har vi fullt av små dunbollar igen. Britta blir lika förvånad varje gång en höna har ruvat själv och undrar hur det kan bli kycklingar utan äggkläckningsmaskinen..? Naturens under.

När kycklingarna kläckts gjorde vi i ordning en gratulationbricka till den nyblivna mamman och ungarna. Kokt mosat ägg och havregryn till de små, och lite grönt och brödbitar till den stolta mamman.

Och stoltare mamma får man leta efter. Eller hönsigare. Ingen får helst komma i närheten av hennes små älsklingar, och hon har fullt sjå att se efter allihop. Ropar på dem och ser ut att räkna dem ständigt. Så duktig.

Vi ville så gärna få gosa lite, så vi lånade två kycklingar en liten stund. Så mjuka och fina.

Och så har vi hunnit med ett bullbak också, på självaste kanelbulledagen.

Finns det något mer hemtrevligt?

Höstrusk och bullfika inne med levande ljus och knastret från elden i järnspisen. Fint så det förslår.