Elva år i Kulla och kärlek vid första ögonkastet

 

Jag var tjugo år den vintern, när vi kom till Kulla.  Jonas var tjugofem och vi hade blivit tillsammans tidigare på sommaren. Han berättade ganska med en gång efter att vi blivit tillsammans att han hade fått erbjudande om att köpa en gård knappt en mil bort från den mindre gården han bodde på då. Jag minns inte att jag tyckte det kändes särskilt läskigt, för jag hade liksom redan bearbetat det där innan vi bestämde oss för att bli ihop, att han hade gård och djur och tänkte sig ett liv som lantbrukare. Att det då kanske skulle bli på en lite större gård kändes nästan sak samma. I alla fall så var inte gårdsköpet klart och det behövdes en bank som ville vara med och låna ut pengar.

En dag i samma veva åkte jag med en buss från Jonas hem till mina föräldrar några mil bort, och bussen svängde in  på en väg jag aldrig åkt tidigare. Jag minns så väl hur den tog av från vägen, körde uppför kullen och förbi den vackra gamla träkyrkan, och sedan över krönet på kullen. Där, strax nedanför kyrkan, inbäddad mellan hagar och åkrar och med milsvid utsikt över skogarna låg en gård, och jag tappade andan. Gården och landskapet var så vackert att jag började fantisera om hur det skulle vara att bo där. Vem bodde där? 

Ett par dagar senare skulle jag följa med Jonas som skulle visa gården han ville köpa för mig, och kan ni gissa vilken gård det var? 

Kärlek vid första ögonkastet. Ett ljusgult trähus från sekelskiftet, en faluröd lagård, ett stall och maskinhall, och ett par vackra äldre timrade magasin. Alltihop strax nedanför den gamla träkyrkan, men milsvid utsikt över skogarna. Det var som att jag visste då att det var mitt hemma. Platsen jag bokstavligt talat tappade andan av första gången jag såg från bussen några dagar tidigare.

Några månader senare, den femtonde december samma år, elva år sedan idag, var köpet klart och vi fick tillträde till gården. Unga, förväntansfulla, nervösa och lite naiva var vi allt när vi stegade in i huset den där kallla, gnistrande decemberkvällen. Jag satte en gammal mjölkkanna med granris i på vedspisen i köket, och så var vi hemma.