Om varför jag inte bloggar

Det har gått nästan fyra veckor sedan förra inlägget. Och anledningen till det har hållit på i ungefär lika många veckor och stavas grässkörd. Suck och pust. Inte brukar det ta så evighetsmånga veckor, men den här sommaren har det av en massa olika anledningar gjort det i alla fall.  Alltså är jag gräsänka i ordets rätta bemärkelse, och ser oftast inte så mycket som skymten av Jonas. Kombinationen mer jobb än vanligt på gården, och tre barn har gjort ekvationen omöjlig för mig att få ihop. Gissningsvis kommer det heller inte bli bättre förrän sommaren är över, och jag skriver inte det för att bli klappad på ryggen. Utan mer för att jag ska ha ryggen fri. För hur roligt jag än tycker det är att blogga, så är det det som kommer att få stryka på foten i sommar. Förhoppningsvis kommer det upp ett inlägg lite då och då, men inte särskilt ofta. Eller också gör det det. Men jag vill kunna släppa det på något vis. Att inte behöva känns någon stress. Blir det blogginlägg så blir det. Annars får ni följa mig på instagram ( johannaikulla heter jag där med såklart), för där går allt så mycket snabbare och lite mer i farten!

Nu ska jag ta en dag i taget med de här tre underbara. Underbara men krävande. Och än har inte ens sommarlovet börjat på riktigt. Efter torsdag är vi hemma jag och alla barnen prick hela tiden. Hela långa sommaren, och jag kan inte låta bli att bäva. Fast ändå längta. Sommar, sommar, sommar. Evighetslång och förhoppningsvis får vi njuta lite grann. Både njuta och längta lite efter hösten. Älskade, underbara och krävande ungar. Så glad jag är att jag har dem.