Köksträdgårdsprojektet – hur har det gått egentligen?

Jag brukar inte ge några nyårslöften, och det gjorde jag inte det här året heller. Men däremot skrev jag ett blogginlägg om mina nyårsönskningar. Högt upp på den listan, och något jag gick och tänkte mest hela vintern på, stod att jag ville ODLA. Och gissa om jag är glad över att jag slog slag i saken. Alltså, det är nog nästan det roligaste jag gjort i år. Och det blev både bättre och mer än vad jag först vågade hoppas på!

Prio ett var att jag skulle lyckas med att producera lite mer ordentligt med mat. Inte bara några ynka morötter och ett par rader potatis. Prio två var att det skulle se snyggt ut. Och prio två gick jag nog in för ganska så mycket mer än vad jag hade tänkt mig, åtminstone första delen av sommaren. Då såg det hemskt snyggt ut med mina röda lådor, långa bäddar och rostiga kar. Andra halvan av sommaren fördärvades allt det snygga av griskultingar på rymmen. Suck. Men sådant är livet. Och jag visste ju att något liknande kunde hända när som helst eftersom jag inte hunnit bygga staket runt köksträdgården (Himla dumt att inte göra först av allt. Nästa år står det överst på listan!). Lyckligtvis sabbade inte kultingarna så mycket ätbart, utan mest de flisade gångarna där de bökade runt och rev upp markduken. Och så rök ett par kvadratmeter med nysatta vintermorötter. Det var ju hemskt retligt ändå.

Annars har det mesta faktiskt gått enligt planerna!

Mest nöjd är jag över kålplantorna. Både vitkålshuvuden och blomkålshuvuden lyckades jag få fram. Stora och fina. Tror det var mitt nöjdaste ögonblick i somras, när jag fick se små blomkålshuvuden som börjat bildas. Svartkål och grönkål har vi ätit mycket av, ända till kålfjärilslarverna fullkomligt invaderade för några veckor sedan och jag så småningom kapitulerade, ändå nöjd över att ha lyckats hålla dem i schack  fram till början av hösten.

Som jag skrev häromdagen finns det fortfarande mycket mat att hämta, och en hel del får stå kvar ute ett tag till. Frost väntar vi inte än på ett tag tack och lov. En stor korg fylls snabbt med mat som rödbetor, potatis, polkabetor, lök och palsternacka. Och så rosenbönor, sista omgången bondbönor och ärtor. Inte att förglömma alla blommor som faktiskt fortfarande prunkar. September regnade det mest hela tiden, och förra helgen trodde jag att jag plockade den sista bukettten eftersom så många blommor förstörts av regnet. Men efter en lite torrare vecka har mängder av knoppar slagit ut, och fortfarande kan jag plocka präkiga buketter av rosenskära, ringblomma, krasse och blåklint bland annat. Bästa sättet att få sommaren att dröja kvar litegrann.

Det enda jag ångrar eller önskar att jag gjort annorlunda, förutom det uteblivna staketbygget, är faktiskt att jag inte odlat mer! Ännu mer. Hade gärna ätit dubbelt så mycket kål, rödbetor, och fler sorters bönor, och frusit in och lagrat dubbelt så mycket av allt. Och så måste jag sätta mååååånga kronärtskocksplantor istället för bara fem. De fem blev visserligen fina, och med några goda kronärtskockor, men jag vill ha mycket nästa år! En sådan lyx liksom.

Och så är det lite trist att jag inte fotade mer när det prunkade som bäst. Jag liksom struntade helt och hållet i fotandet under sommaren, både av tidsbrist, och för att jag hade sådant tekniskt strul med en dator som inte ville samarbeta. Men en hel del instagrambilder finns att kika på för den som vill. Jag har taggat de flesta av mina bilder med #köksträdgårdenikulla om någon skulle vara nyfiken. @johannaikulla heter jag ju förstås på Instagram också.

HÄR, HÄR och HÄR kan man också se lite av hur köksträdgården växte fram.