Adventshelg på småländska

”Dä’nte advent på wiktigt om en inte har e hel gris å we opp.”. Så sa Jonas framåt söndakvällen den här adventshelgen, men det kommer vi till så småningom. För adventshelgen börjar redan på fredagsmorgonen tycker jag, och den var en sorglig historia i år. Så här var vår första adventshelg, från början.

Vi vaknade i fredags morgon till snöfall. Det var ju inte alls sorgligt, utan kändes himla fint, lagom till advent. Det vankades även sol framåt lördagen och det såg jag så mycket fram emot. Sol och gnistrande snö. Dock blev glädjen över snön ganska kortvarig, för när jag tog morgonturen till hönorna möttes jag av en förskräcklig syn. Döda hönor överallt. Så kändes det åtminstone. Sju stycken låg i alla fall döda, och tre stycken var försvunna. Resterande femton hönor och en tupp satt förskrämda uppe på sina pinnar. Alldeles tysta var de, och det är nästan det sorgligaste. Man riktigt hörde på tystnaden att de var i chock. Förmodligen var det en mård som tagit sig in i hönshuset via hönsgården på natten och genomfört massakern. Mårdar gör så ibland nämligen, dödar en massa hönor men tar bara med sig en eller ett par. Så sorgligt och onödigt kan en tycka. Det var bra sorgligt att städa upp efter mården, men nu är hönorna helt instängda i säkerheten i hönshuset ett tag. De har blivit fasligt bortskämda efter fredagen, med massa extra gott att äta och ny halm att sprätta i. Är extra glad för den där kullen med kycklingar som kläcktes i höstas nu. De huserar med sin mamma i det gamla hönshuset och växer och frodas. De kommer bli bra påfyllning i stora hönshuset till våren.

Sedan fortsatte helgen med skattjakt på lördagsförmiddagen. Jag hade för mig att det stod en trave med gamla skidor i en bod i Grönshult (Jonas pappas barndomshem som vi äger och driver ihop med vår gård.). Jonas åker en sväng dit varje dag för att se till de djur vi har där, så jag och barnen följde med och inspekterade bråte. Min favoritsysselsättning. De där skidorna tänkte jag nämligen skulle kunna bli fint vinterpynt vid köksentrén hemma i Kulla.

Charmiga, eller hur? Tror de tillhört Jonas pappa Håkan och hans syskon en gång i tiden.

Min kompis Lisa var med, och hon lyckades hitta en kälke åt mig som jag inte hittat innan. Makalöst att det går att hitta en massa ”nya” grejer  fortfarande. Sjukt lyxigt. Finns säkert de som skulle få panik över allt skåp och bråte, men jag älskar det haha.

Mysigt, eller hur? Men nu tappade jag den kronologiska ordningen i berättelsen, för innan jag ställde opp allt här tog jag med mig ungarna till skogen för att hugga adventsgranar.

De fick hugga varsin liten till sina rum själva.

Och Edith fångade mig med kameran när jag högg mig ett par att ha ute.

Ett lass med smågranar blev det.

Och så blev det söndagmorgon och vi fick tända första ljuset. Jag hade inte hunnit med att baka något, så det blev inget saffransbröd till adventsfrukost, däremot plättar och varm choklad. Lika bra det tyckte ungarna.

I år satte jag mina mandelkvarnar i fönstret och tryckte ner lite tjockare ljus i dem. Kupéljus har jag för mig att de kallas. Efter en långsam frukost åkte jag  och barnen på adventsgudstjänst medan Jonas gjorde lagården.

Och framåt eftermiddagen hade vi en massa jobb som väntade, och det var då det kom. ”Dä’nte advent på wiktigt om en inte har e hel gris å we opp.” sa Jonas halvt på skämt. (Re opp,  eller ”we opp” som man uttalar det här i norra Småland är alltså att reda upp eller reda ut något, i det här fallet en slaktad gris.) Ett par dagar innan hade vi kört våra två sista grisar till slakt nämligen och nästan en hel fick vi tillbaka hem efteråt. Den var styckad, men skulle paketeras och märkas upp, och en faslig massa behövde malas till färs. Tur att svärmor och svärfar kom och hjälpte till. Nästan högtidligt på Bullerbyvis det där, att allihop tillsammans få mala och planera vad som ska göras med all mat. Och alla hjälpte till, till och med lilla Britta. Nu är frysen full, julskinkorna ska saltas och rimmas och köttbullar ska rullas. Korv ska det allt bli med.

Vi wedde allt opp’ at (vi redde faktiskt ut det), om vi nu ska fortsätta med småländskan. Och det är fint att veta att julkorven och skinkan levt ett wedigt fint utegrisliv på vår småländska gård.