Andra advent – snö och stora leverpastejsbaket

Hos oss vaknade vi andra adventshelgen till små lätta snöflingor som började falla på söndagsmorgonen. Till att börja med bara sådär jättelite och gnistrande samtidigt som solen emellanåt tittade fram. Magiskt vackert och vintergnistrande. Jag var bortbjuden på adventsbrunch i en annan liten by ungefär en halvtimme bort, och medan jag körde dit förbi småbyar och gamla röda ladugårdar så började den riktiga julstämningen krypa sig på.

När jag skulle åka hemåt några timmar senare ringde Jonas och bad mig köpa hem lite ingredienser eftersom han slagit på stort och börjat laga till lammnjurar som vi tagit till vara på när vi tidigare i veckan slaktade lamm. Jag vet inte vad det var med det där, för just njurar har vi aldrig ätit förut, men det kändes lite storslaget och högtidligt på något vis, och när jag körde hemåt och sedan klev in i köket hemma kändes det väldigt juligt och fint.

Efter njurarna var planen att vi skulle laga till en massa leverpastej. För lever hade vi ju också tagit till vara på i slakten. Både lammlever och nötlever. Dock hann vi inte så långt som till lammlevern eftersom det visade sig ta en hiskelig massa tid att tillreda dryga fem (!) kilo nötlever.

Alla i familjen förutom Britta hjälpte till att tärna lever och mala till färs. Nog för att lever är ganska lättmalet, men oj vad vi är glada för att vi investerade i en rejäl köttkvarn som maler krångelfritt. Annars kan det vara bland det mest tålamodsprövande kan jag tycka.

Halva natten höll vi på kändes det som. Malde fläsk, hackade lök, och blandade i en sisådär tre liter grädde, 30 ägg (hönorna levererar fortfarande fint med ägg!), en stor burk anjovisfiléer och lite smått och gott. Sedan körde vi sjuttioelva omgånger smet i matberedaren och jag ångrade nästan att vi satt igång ett sådant jätteprojekt. Dryga tolv kilo leverpastej liksom. Varför kan vi aldrig göra lite små och lagom projekt? Kom att tänka på en bok jag älskade som barn – ”Olssons pastejer” tror jag den hette. Kände mig som Olsson ett tag där, men behövde lyckligtvis inte blanda i gamla skosulor och grejer i pastejen som han fick göra. Bara prima ingredienser här, som lever, fläsk och ägg från våra egna djur. Fint det.

Det är något visst med att fylla förråden med mat. Någonting långt in i själen eller i urtidshjärnan eller vad det kan vara känner sig väldigt till freds. Nu har vi pastej så vi kan äta tills vi storknar. Och att stå och mala kött och laga gammal husmanskost gör susen för julstämningen.