En hälsning från historien.

Häromdagen hade vi besök av vår vän Kjell som är född och uppvuxen här på vår gård. Det är verkligen en fin och värdefull grej, att känna personer som bott och levt här på gården tidigare. Kjell har såklart mycket egna minnen härifrån, ända från 50-talet när han var barn, men har också forskat mycket och tagit reda på mycket om Kulla och trakten runtomkring. Varje gång han kommer känns det ungefär som att vi är med i ”Det sitter i väggarna”.

Jag blir alldeles snurrig och uppspelt av allt spännande som går att få reda på, och i söndags pratade vi bland annat om en August som bodde här för ungefär hundra år sedan och var son till mannen som byggde vårt hus. Han ska ha varit ”lite speciell” och hoppat omkring och pratat med sig själv men var också en duktig fruktodlare som sålde mängder med körsbär till stadsbor som åkte hit för att handla hans bär. När hans syster gifte sig var det stor fest i Kulla med över hundra gäster.  Andra historier vi hört om är att det sägs att stenröset bakom vårt magasin var grunden till en väderkvarn även om de var ganska ovanliga häromkring, en världsmästare i skytte bodde i granngården och har gett namn till Emricks-lagården som nu hör till vår gård, och hur Astrid Lindgren brukade traska här i skogarna när hon hälsade på i sin mormor och morfars hemtrakter.

I söndags fick jag en så fin present av Kjell. Ett gammalt, gammalt fönster som han hittat här i Kulla för länge sedan och som förmodligen kommer från det gamla boningshuset på vår gård. En sådan skatt! Huset ska ha legat lite bakom det nuvarande huset, men det finns inte några bilder på det.

Jag har aldrig sett något liknande. Det måste vara många hundra år gammalt. Munblåsta fönsterglas, fulla av liv liksom. Visst är det så vansinnigt vackert? Både hur ljuset böjs och bryts igenom glaset, men också den kittlande tanken att det är någons utandningsluft i de där små bubblorna. Någon som är borta sedan många hundra år men som lämnat så tydliga spår efter sig. Och träet sedan. Hur man ser kniven och handens arbete. Fönstret är i så otroligt fint skick så det måste suttit skyddat för väder och vind.

Kanske var det ett liggande fönster på en halvövervåning, skyddat under ett takutsprång?

Åh som jag älskar att tänka på sådant här. När min mamma släktforskade för några år sedan upptäckte hon att våra förfäder i slutet av 1700-talet bodde på ett litet torp i samma socken som jag bor i nu. De hade ett torp ute i skogen som ägdes av en större gård bara ett par kilometer från Kulla, och till den gården gick de på dagarna för att göra dagsverken. De gick säkert förbi Kulla ibland, kanske på väg till kyrkan som vi bor granne med, och kanske satt det här fönstret då i det gamla huset? Såklart var de helt ovetandes om att deras barnbarns barnbarns barnbarn en gång skulle bo på den gården. Svindlande tanke. Jag blir nästan yr. Att historien plötsligt kommer så nära.

Blev så hiskeligt glad för den här presenten. Nu är den avdammad och hänger på väggen i vårt vardagsrum. Som en påminnelse om allt som hänt och alla som funnits och levt här på vår gård innan oss. Redan på söndag kommer Kjell hit igen och då ska vi få se en massa gamla bilder från Kulla på stor skärm. Jag kan knappt bärga mig!