Kulturarv och barnrum

Jag är så glad att jag har fått barn som verkligen gillar böcker. Både Edith och Sixten älskar att sitta och kolla i böcker, eller lyssna när någon läser för dem. De kan lyssna på precis hur många böcker som helst, och det är för det mesta den som läser som tröttnar innan de gör.

Och äntligen har Edith blivit så stor att hon kan lyssna på en bok som inte har så mycket bilder. Nu har vi snart tagit oss igenom alla tre böckerna om Barnen i Bullerbyn. Ett kapitel, fler om Edith får välja, varje kväll innan hon ska sova, och det är så fantastiskt roligt och mysigt.

Häromdagen läste jag en krönika i Expressen av en skribent som tyckte det var på tiden att Astrid Lindgrens klassiker moderniseras så att dagens barn kan relatera till dem. Att gamla ord som ”kreatur” och marknader i Vimmerby var så fasligt omodernt att ingen skulle förstå eller ens ha någon glädje av att läsa om.  Så urbota dumt att jag knappt hört på maken.
Barn är väl ändå experter på att luska ut vad ord betyder. Det är sånt de sysslar med hela dagarna när de håller på att lära sig att prata. Inte har det väl skadat att de lär sig ord som inte används så ofta längre.  Att också få en historielektion om hur det kan ha varit att växa upp när mormorsmor eller farmors farfar var barn känns ju inte heller som något kopplat till direkt fara. Kulturarv kallas det.
Dessutom tyckte hen att Emil kanske till och med borde flyttas från Katthult till någon Stockholmsförort för att barn lättare skulle kunna ta berättelsen till sig.
Till den skribenten skulle jag bara vilja hälsa: De flesta barn i Sverige bor faktiskt inte i Stockholm. Tro det eller ej.

Och mina barn brukar minsann fara till marknaden i Vimmerby ett par gånger om året. Hur omodernt det än kan låta.