Om att älska någon man aldrig har träffat och inte vilja något hellre än att få ha just den.

Det var i mitten på sommaren och vi började misstänka att jag var gravid.
Egentligen hade vi tänkt oss att det räckte med de två underbara vi redan har, och jag ljuger om jag säger att jag inte blev ganska orolig och trött vid tanken på en till.
Men ändå den där lite pirrande känslan i magtrakten.
Veckorna gick och illamåendet tilltog i takt med att magen började puta mer och mer. Vi vande oss vid tanken, och började kanske till och med längta lite till mars. Skräckblandad förtjusning. Tre liksom.
Räcker man till?

Och så kom dagen för den där första titten. 12 veckor och vi fick se ett litet tickande hjärta. Små rörelser på en skärm och kärlek vid första ögonkastet.
Allt såg bra ut fick vi höra. Men så plötsligt blev det tyst. Några sekunder för länge.
Oron.
Så får vi veta att något inte ser ut precis som det ska. Att det som upptäckts kan tyda på att något är fel. Kanske till och med allvarligt fel.

De där sekunderna av tystnad. När man på riktigt inser att det lilla livet på skärmen inte är något oplanerat som råkat börja växa, utan just precis den lilla människa vi vill få ta hand om och älska. Att vi inget hellre vill.

Veckorna har gått. Först långsamt. Men sedan lite lättare för varje vecka. Vi har förstått att det som upptäcktes inte måste betyda att barnet inte mår bra. Nu är vi redan halvvägs, och det har känts så konstigt att inte berätta något om det här på bloggen. Vi är så glada och tacksamma, men ändå har den där oron gjort att jag inte orkat skriva något om det. Allt förutom att veta om barnet mår bra har känts så trivialt på något vis.

Igår var vi och gjorde ett ultraljud till. Vi har hoppats, bett och trott att allt ska se bra ut. Och det gjorde det.
Fler undersökningar och ultraljud väntar, men än så länge ser allt bra ut. Och vi vågar hoppas ännu lite till på att det kommer att gå vägen och att barnet får må bra.
De flesta i vår närhet vet såklart om att bebisen är på väg, för det går knappast att missa vid det här laget. Och många vet även om oron som varit, och fortfarande finns.
Men nu känner jag att det faktiskt är dags att berätta för er. För det har känts lite som att jag ljugit när jag bara har skrivit om allt det där andra. Om roliga jobb och tipsat om fina pyssel. Så klart har jag varit väldigt glad för det också, men det har ändå varit en väldigt liten del av livet just nu.

Nu vet ni.
Nu vet ni att vi ibland oroar oss, men att vi ändå är så fantastiskt glada och hoppfulla och längtar alldeles förtvivlat efter att få hålla om det där lilla livet i mitten av mars.