Stora getinlägget – Cirkusgetter, killingmys och rackartyg

 

Hej hörrni! Kikar in här för att önska er en trevlig helg med det utlovade inlägget med en massa get- och killingbilder.

Getter alltså, vilka djur! Vi har haft getter i tre och ett halv år nu, och jag är SÅ glad att vi valde att skaffa dem den där sommaren 2016. Vi hade funderat på getter ett tag eftersom de är väldigt fina och roliga djur, och dessutom världsbäst på att röja sly och växtlighet som inte korna äter. Så var det ett evigt tjat från barnen om att få en hund, vilket inte var läge just då, så då fick det bli getter istället. Nästan som hundar, fast de kan bo ute i en hage liksom.

Ibland får jag frågan om varför vi har getterna, och vad vi har dem till.  En stor del är egentligen bara för att det är så himla mysigt. De är otroligt sällskapliga och roliga djur. Läskigt smarta och bra på att lära sig grejer. Det sägs att getter är bland de intelligentaste djuren, och det har jag inte svårt att tro. Men så är det det där med röjningen också. Stängslar man bara in dem bra så kan de beta av hagar som är totalt igenvuxna av småbuskar och sly på nolltid. Ibland har vi lånat ut dem till vänner och bekanta som behöver slyröjning. Och så har jag testat att mjölka dem lite, och det har jag som sagt tänkt göra ännu lite mer när vi förhoppningsvis har fyra getter som har mjölk i vår.

Här kommer i alla fall en väldig massa bilder från våra år som getägare. De flesta är mobilbilder, så kvaliteten kan vara lite sisådär.

Första bilden på getterna. Edith och Sixten var fem och tre och fick varsin killing som var tre månader när vi hämtade hem dem. Lisa och Anna. Minns hur Sixten här viskade mjukt till Anna att hon inte skulle vara rädd för han skulle ta hand om henne. <3

Första tiden med getterna var lite cirkusaktig. Första morgonen i Kulla rymde de och det tog oss en hel förmiddag att få fatt i dem igen eftersom de var lite skygga innan de kände oss. Men när vi väl lärt känna varann så fick de gå lösa mycket. Klättrade i träd och sånt. Ibland rymde de ur hagen, men då kom då genast och bräkte utanför köksdörren som om de ville tala om att de gått ut och ville bli insläppta igen. Gethage på g. Alla hjälper till.

Lisa närmast kameran.

Framåt hösten skaffade vi bock. Olle. Med lockar i pannan. Han var ganska liten i början ändå. Och så snäll, så snäll.

Fina, fina Olle. Han var så snäll med barnen. Tillgiven som en hund. Och getterna älskar snö, så länge den inte är blöt.

Åka kälke med barnen. Barnen susade nerför backen och getterna sprang efter!

 

Så blev det vår, och Lisa och Anna fick varsin killing i april! Anna fick Kerstin, och Lisa en liten Kalle. Kerstin ville alltid åka med i Brittas vagn och hoppade alltid upp så fort vi kom.

Myset alltså. Ganska snabbt blev hon ju för stor för att få plats, och innan hon fick sluta helt så åkte hon under sittdelen, i varukorgen haha.

Den här bilden kan ju vara det roligaste som finns. Kerstin tittar liksom in i kameran och ler?! Getter alltså, jag säger ju att de är speciella.

SÅ mycket gos.

Britta lärde sig typ att stå och gå mot getterna den våren. Istället för lära-gå-vagn liksom.

Cirkusträning. Lisa och Anna blev riktigt duktiga på att hoppa genom ringar, och här tränar barnen Kerstin.

Som sagt, de fick getterna istället för en hund. Och hundar ska ju gå i koppel. Ibland har väl frågan varit vem som gått med vem i kopplet bara…

Våran Olle. En sån julbock han blev! Så vansinnigt fin. Men när första killingarna kom började han bli lite oberäknelig och stångades ibland, så här fick han inte gå löst på gården längre.

Men så snäll och sällskaplig ändå. Ville alltid vara med. Och gjorde hyss. Den här vintern var det förbud mot att ha höns lösgående eftersom det fanns risk för fågelinfluensa, men någon släppte ändå ut mina hönor emellanåt. Jag skällde på ungarna, som nekade till att ha öppnat, och jag förstod inte någonting. Dörren till hönsgården hade en ordentlig hasp, men ändå var det någon som haspade upp så fort jag inte såg. Sen tog vi Olle på bar gärning. Det gick nämligen att nå haspen från gethagen som ligger jämte hönsgården. Men för att nå var han tvungen att stå med frambenen på en upp- och nervänd hink som fanns i gethagen. Ni hör ju hur intelligenta djur det här är. Han hämtade alltså hinken när han ville busa, ställde den upp och ned, klev upp med frambenen så han kunde luta sig över stängslet och nå haspen till hönsgården med munnen. Helt otroligt. Han tyckte nog det var hemskt kul att se alla lyckliga hönor flaxa ut. Och gissa om det var en syn att se honom genomföra spektaklet.

Juligt värre.

Så blev det vår igen, och på min trettionde födelsedag den tjugonde mars möttes vi av det här på morgonen i stallet. Anna hade fått tvillingbockar. Bosse och Lasse.På eftermiddagen samma dag killade Lisa också och lilla Mimmi kom till världen. Jag var lycklig som ett barn den dagen och kände det som att getterna killat just på min födelsedag med flit. Bästa presenten.

Killingar i smörblomshav, kan det finnas nåt härligare?

Bosse. Han och tvillingbrorsan Lasse fick flytta till vänner till oss i slutet av sommaren. Nu är de två ståtliga herrar.

Herre på täppan tror jag det är de leker allt som oftast när de hittat ett bra klätterställe. Det här är egentligen grishagen, men den var fantastiskt rolig att rymma till tyckte de förra sommaren, och grisarna verkade inte misstycka.

Det var allt för get-bonanzat för den här gången. Den som inte vill skaffa getter nu räcker upp en hand. Roligaste djuren en kan ha, jag lovar!