Tack och lov för halvfabrikat

Det blev ett ordentligt uppehåll här inne, helt oplanerat. Som så många andra blev vi sjuka i december och var mer eller mindre däckade i influensa allihop, från lucia och ända fram i mellandagarna. Till råga på allt så fick jag en rejäl lunginflammation efter influensan, och har inte orkat med mer än vad jag måste. Fy bubblan så trött jag varit. Jag brukar inte känna att de här oxveckorna i början av året är särskilt tunga, men  det gör jag sannerligen nu.

Så lätt det är att fötterna slås undan för en och man tappar både fattning och styrkursen. Innan vi blev sjuka var jag så pigg, hade koll på läget och hade lyckats  bra med att balansera vardagen under hela hösten. Dessutom var det så roligt med våran mjölkko, och jag var peppad, inspirerad och glad och for fram här hemma och gjorde ost och smör och ostkakor för glatta livet. Jag njöt av att inte behöva åka till affären, och istället orka med att lägga några timmar om dagen på att göra filmjölk, smör och halloumi, mala kött och sedan hämta grönsaker och potatis i matkällaren.

Men det krävs inte mycket alls för att man ska bli helt sänkt och inte orka lyfta ett finger. Tack och lov för att vi då inte lever självhushållningslivet för att vi måste, utan för att vi vill. En sådan lyx att få ligga och vila när man har lunginflammation, och inte behöva ut och mjölka för att barnen ska ha mat på bordet. Kossan fick helt enkelt bara sinläggas någon månad tidigare än vad vi tänkt.

Det tänker jag på emellanåt, att det är sådan skillnad på att vara tvungen eller att göra saker för att man har lust. Här hänger inte våra liv på att vi lyckas odla tillräckligt mycket, eller att vi har något djur att slakta och ta till vara på om hösten. Skiter det sig så åker vi givetvis till affären. Så lyxigt det känns då, att kunna ta bilen och bara plocka åt sig mejeriprodukter, grönsaker, färdigbakat bröd och diverse halvfabrikat och slänga upp på rullbandet. Ganska lätt att börja fundera på varför man då lägger så mycket tid och energi under året på att odla, mala kött, ta hand om grönsaksskördar, mala mjöl och som jag gjorde under hösten, dessutom lägga åtskilliga timmar varje dag på att ta hand om alla mjölk. Vi är ju verkligen inte tvingade till det livet.

Och ändå vill man! För det är så roligt. Jag tror inte det går att beskriva känslan av att lägga upp mat på tallriken som man ordnat helt själv. Har man inte upplevt den tillfredsställelsen så är det svårt att beskriva. Man känner sig redig och handlingskraftig och alldeles lugn i sinnet på något vis. Det är väl nedärvda instinkter gissar jag.

Att dessutom veta precis vad man äter och att maten inte producerat med onödig klimatpåverkan är givetvis den största vinsten. Och kommer det en ordentligt kris i framtiden när det inte längre går att åka till affären och handla färdig mat så har jag ju i alla fall övat och förberett mig.

I veckor har det alltså mestadels tuggats färdigrullade köttbullar från Ica här hemma, och köpts både fil och smör och butiksbröd. Jag får väl i ärlighetens namn tala om att åtminstone två av barnen jublade när vi för första gången på ganska länge köpte ett vanligt paket Bregott från affären, och de fick hälla mjölk ur mjölkpaket igen, men jag ser fasligt mycket fram emot våren när korna börjar kalva, och vi kan börja mjölka någon av dem igen.

Krafterna börjar i alla fall komma åter här, och jag märker att jag börjar bli pigg när det kliar i fingrarna efter att börja peta ned små grönsaksfröer i jord, och jag funderar på att hämta kött i frysen och göra en riktigt stor omgång egna köttbullar. Trots att det ju är fantastiskt skönt att kunna köpa färdiga också . Tack och lov för halvfabrikat.