Tillbaka till sekelskifte

 

Den här sommaren har vi genomfört ett stort projekt som vi väntat på att kunna göra typ ända sedan vi flyttade hit. Nämligen att måla om huset och ge det lite mer av sitt originalutseende utvändigt. Som jag har längtat efter det här! Vi har gått igenom nästan hela huset invändigt de åren vi bott här. Inte stressat fram något men tagit ungefär ett rum om året de första åren. Dessutom har vi byggt ut ladugården och gjort många stora projekt utomhus som har med gården och produktionen att göra. Fasaden på huset har varit i så pass dåligt skick att det egentligen inte kunnat bli värre, så den har stått sist på prioriteringslistan. Fram tills nu.

Hela juni hade vi ett gäng målare här som skrapade, slipade, målade och renoverade fönster, och jag själv har i ärlighetens namn inte dragit mer än ett par penseldrag.

Från slitet nittiotalsljusgult, till en pärlgrå färg som vi tycker verkar vara så nära det understa färglagret på fasaden som möjligt. Huset är byggt under 1900-talets första år (vi är osäkra på byggår eftersom vi sett både 1905 och 1907 i olika papper.) och panelen är aldrig utbytt, så vi har kunnat skrapa färg och hitta varenda kulör huset har haft. Ljust grått från början, då med originalfönstren som var engelskt röda. Sedan en gröngrå nyans, ljusgrått igen, herrgårdsgult, och ljusgult. Så spännande!

Vi har funderat och funderat fram och tillbaka om hur vi skulle göra. Innan vi visste att fönstren var röda från början ville vi måla dem kromoxidgröna, och efter en vända där vi tänkte göra exakt som från början, så landade vi i att de faktiskt fick bli gröna. Trots att huset aldrig har haft gröna fönster tidigare. Det är ju trots allt en vanlig sekelskiftesfärg på fönster även om det inte var så här. Dörrarna hade vi egentligen tänkt måla gröna också, men så fick Jonas ett infall och tyckte de skulle bli ockragula. Är så glad att han kom på det, för det bryter av så fint mot det andra tycker jag. Nu är alltså panelen ljust grå, foder och knutar vita, fönstren kromoxidgröna och dörrarna ockragula, och vi är så nöjda! 

Från början hade Kulla en sådan drömmig glasveranda på framsidan. Fönstren till den verandan finns tack och lov sparade och ligger prydligt staplade i ett uthus. Drömmen och planen är att återuppbygga den, men den här sommaren kändes det övermäktigt. Verandan som nu sitter på huset är byggd på 60-70-talet någongång och jag har ärligt talat varit måttligt förtjust i den. Jag har tyckt att den är alldeles för modern och att det skulle vara omöjligt att få den att passa till ett sekelskifteshus.

Nu har jag ändrat mig! Vi satte dit lite snickarglädje i form av sex enkla konsoller på stolparna, och på fönstren på sidorna limmade vi fast ”fuskspröjs”  så det faktiskt syns att det är fönster. Nu tycker jag det blev så pass bra att jag inte alls känner mig ledsen över att inte kunnat bygga glasveranda i år. Och förmodligen inte nästa år heller. Det får bli ett framtida projekt när vi orkar med helt enkelt.

Tanken är att vi i höst ska hinna med att göra i ordning lite framför huset också. Gräva ny grusgång och grusplan framför huset. En liten uteplats på gruset där till höger om verandan. Det blir fint det! Och så får vi förhoppningsvis upp de gamla, vackra järngrindarna som står och väntar i magasinet.

Jag ville så gärna ha en rottingsoffa här på verandan, så jag har spanat och letat efter den perfekta på Blocket och lokala köp- och säljsidor. Så visade sig att den stod i ett förråd hemma hos en kompis till mig, tillsammans med ett bord och två fåtöljer. Det var hennes föräldrars, och jag fick hela gruppen! Helt perfekt för vår ”nya” veranda. Nu är det min favoritplats! Här äter jag frukost, och sitter och läser med tända ljus om kvällarna när barnen har somnat.

Jag är så vansinnigt glad och lättad över att vi äntligen har rott det här projektet i hamn. Äntligen kommer hon till sin rätt igen, vårt fina, fina Kulla-hus.