Torkade blad – mynta och svartvinbärsblad

Den här tiden på året riktigt kryper det i kroppen på mig av skördelängtan. Jag vill plocka, skörda, laga, frysa in och ta hand om mat som jag odlat. Gröna blad, rädisor och lite annat smått och gott har jag redan att plocka av,  men inte större mängder än att vi äter upp det på en gång. Tack och lov då för min mynta som växer som ogräs, och svartvinbärsbladen som vi har i mängder.

Myntan är en grapefruktmynta som jag satte för några år sedan, lyckligt ovetandes om hur lätt mynta sätter fart och växer och helst tar över helt och hållet. Den måste hållas efter helt enkelt. Eller allra helst sättas i kruka och inte i marken. Men ska man ha något som växer som ogräs så är det ju helt rimligt med mynta som doftar helt underbart. Så fort man rör sig förbi landet där myntan står så slår doften emot en.

Idag gav jag mig i alla fall på att dra upp en massa revor och försöka hålla myntan inom lite rimligare ramar. Och då passar jag på att ta in och torka det jag plockar bort.

Älskar att torka kryddor här över järnspisen. Det doftar så gott, och är så vackert. Det bästa är egentligen att torka dem på ett mörkt ställe, men det här brukar gå fint också.

Det är så tydligt att köket, och kanske särskilt vår murade spis är husets hjärta. Årstiderna går inte att ta miste på här. På vintern hänger här vantar på tork, sedan kommer kryddorna, och så äppelringar, rönnbär och svamp. Årstidernas närvaro.

Jag blev så sugen på att duka upp till fest när jag hängde upp kryddorna, men det känns ju hemskt avlägset just nu. Men så småningom, när vi kan leva lite mer som vanligt, då vill jag duka upp långbord i magasinet och bjuda in till sommarfest, med girlanger av mynta över bordet. Tänk så fint.

Svartvinbärsblad torkar jag också. Det blir fantastiskt gott te, liksom myntan. Just svartvinbärsblad är ju otroligt mycket smak i, och jag gjorde en laddning med saft på dem idag också. Den ska stå och dra tills imorgon, men sen ska jag visa er den också. Riktig sommarsaft.

Buketterna får hänga så här några dagar, eller kanske längre för att de är så fina, men när de är stå torra att de går att smula så plockar jag ned dem, smular ner i en burk och förvarar torrt och mörkt.

Det är så fint att äntligen ha något ätbart från trädgården i köket igen. Det är liksom så det ska vara. Fat och korgar med nyskördat att ta hand om. Snart blir det mer, men än så länge njuter jag av mina små knippen på tork.