Vårsol och kidnappade getter

25 mars, 2018
Kategori:

dsc_2341

Trots kalla nätter och fortfarande mycket snö så är det vår i luften. Verkligen vår i luften idag, med solsken, flera plusgrader och snösmältning. Den här helgen har varit intensiv men samtidigt så där vårigt skön och jag har verkligen njutit och försökt få vara ute så mycket som jag bara kunnat. Killingarna har börjat skutta runt inne i stallet. Det är för mycket snö för att de ska vilja gå många meter ut på ladugårdsplanen, och hagen är inte att tänka på, men ett par stunder varje dag brukar de få springa av sig inne i stallgången. Och idag när solen lyste så skönt på södersidan av stallet kunde inte ens de snöslask-rädda getterna låta bli att gå utomhus en liten stund.

dsc_2345

Killingarna hittar alla små skrymslen och vrår och kryper in. Förra året skrämde killingen Kerstin livet ur mig en dag. Hon var knappt en vecka gammal och hade precis börjat våga sig ut med sin mamma Anna. De gick omkring på gårdsplanen med mig när jag grejade ute, men efter att jag varit borta en liten stund för att hämta grejer så var Kerstin spårlöst försvunnen . Hennes mamma var till en början lugn, men ju mer jag sprang omkring och letade och ropade, desto oroligare blev hon också… Jag letade i hela stallet, i trädgården, kohagen, grishagen. Det kändes som att jag vände på varenda sten på hela gården, och när jag inte hittade henne någonstans började jag tänka ut alla möjliga hemska scenarion och sprang gråtandes omkring och letade. Jag tänkte att suggan Asta kanske hade ätit upp henne om hon råkat komma in i grishagen, jag tänkte att en rovfågel hade tagit henne, men till sist kom jag fram till att hon förmodligen hade kidnappats av nån knäppis som sett henne på Instagram och sedan legat på lur i buskarna och passat på när jag lämnade gården en kvart. Himmel vad hjärnan slutar fungera logiskt ibland.

Jag grät och grät, och engagerade både Jonas och drängen att leta efter Kerstin. Funderade på riktigt på att ringa polisen. Till slut hittade Jonas henne. Strax utanför getternas box i stallet hade hon gömt sig under kalvarnas hö och låg där och sov så gott. Jag blev givetvis överlycklig men kände mig pinsamt hysterisk som farit runt över hela gården i närapå en timme, storgråtandes och snörvlande. Slutet gott allt gott, men jag hade gråtit så hysteriskt att jag fick migrän och fick gå och lägga mig och vila… Ni hör ju. Man blir fruktansvärt larvig av att ha killingar.

dsc_2344

En annan gång var jag tvärsäker på att getmammorna Anna och Lisa hade kidnappats av galningar. Och då var vi inte ens hemma, utan jag hade bara fått höra att någon hade sett en get springa på en väg ungefär två och en halv mil hemifrån. Vi satt i bilen på väg hem från simhallen med barnen, och jag bad Jonas köra fortare och fortare för att kunna komma hem och se ifall getterna var kvar. När vi närmade oss Kulla ringde vår granne och berättade att han trodde att någon hade tagit post från deras postlåda. Där fick min fabulerande hjärna bevisen den behövde och jag var hundra procent säker på att någon postgalen getpsykopat hade varit i Kulla, rotat runt i grannens post, kidnappat våra getter och sedan tappat bort dem på andra sidan Vimmerby. ”Ring polisen” skrek jag till Jonas. På riktigt. Sedan kom vi hem, och Anna och Lisa skuttade glatt omkring i hagen. Jonas ringde aldrig polisen. Men undrade nog en aning om hans fru psyke var att lita på.

Det är nästan lite spännande att tänka på vad min oroliga hjärna kan koka ihop för otroliga historier nästa gång jag inte hittar getterna på en gång… Jag kanske skulle slå mig in i deckarbranchen?

En massa påsk
Till påskbordet - Mandelkaka med citron och ricotta