Sveriges minsta BB och frågan om vår välfärd

Tänk vad en lyftkran kan göra för en bygd. Undrar om en lyftkran i varje kvarter ger samma känsla. Troligen inte. Tänk vad ett lagom stort BB och akutsjukhus kan göra för människorna i en bygd. Undrar om ett överfullt sjukhus ständigt beredd på nödläge gör detsamma för människorna i en storstad? Troligen inte.

Jag har fött tre barn på det BB som ni ser på bilden. Jag är också själv född där. Frågan är om mina barnbarn kan få födas här på Sveriges minsta BB? Beror det på hur jag röstar? Beror det på huruvida landstinget organiseras? Om Västerbottens läns landsting går samma väg som Västernorrlands? Man kan aldrig veta.

Tänk vad en trygg och tillgänglig skolgång kan göra för ett barn. Eller hur ett barn påverkas av att höra att man inte kan ha kvar skolan, eller föräldrars oro för obehöriga lärare.
Mina tre barn har haft en bra skolgång hittills men mycket har hänt mellan den förstfödda och den som kom 8 år senare. Både kring lärarsituationen men också kring barns trygghet i skolan. Ökade krav genom till exempel nationella prov och en utveckling där det yttre blir allt viktigare har haft stor påverkan på min yngsta dotter.

Tänk att bo en region där det är självklart att bli kallad till tandläkaren varje år. Undrar hur det känns? Undra om de som bor i regioner där det är självklart någonsin tänker på det.
Här i Västerbottens inland blir man inte kallad till folktandvården längre. Det finns inte personal för mer än när tänderna är trasiga. Inget förebyggande arbete alltså trots att vi betalar lika mycket, eller mer skatt.

Kompetensförsörjning är en av mina hjärtefrågor. Den har ingått i mina tidigare uppdrag och är en fråga som verkar sakna lösning trots att det är den största anledningen till att vår välfärd krackelerar. Det är inte pengar som saknas. Det är personal med rätt kompetens.
Hur kan det få fortsätta vara en av våra största samhällsproblem som drabbar medborgare i hela landet? År efter år. Decennier efter decennier.

Frågan hotar inte enbart längre. Den drabbar.

Var är regeringen i den här frågan. Man talar om att stimulera samarbete mellan lokala lärcentrum och kommunerna med universiteten som tänkbar medspelare men som inte verkar ta den tredje uppgiften på allvar. Och ingen gör något åt det. Nog ska det väl gå att styra om politik är att vilja. Eller?