Vi behöver fler Saravarelser

18 juli, 2018

Jag är numera en Saravarelse. Det är så jag benämns av Gunilla Bresky som gör filmen om sin vän Sara Lidman. Filmen är en dokumentär och det är inte så att jag spelar Sara. Jag är enbart hennes varelse. En mycket stolt sådan.

Sara Lidman. En människa som inte går att jämföra med någon annan. Hennes litterära förmåga och författarskap är en sak och hon har fått mycket uppmärksamhet för sina böcker, vilket är helt rätt. Men för min del är det personen som fascinerar.
Igår kom jag hem från ett par dagars filmning. Det är en ynnest att få vara med om detta. Jag kan fortfarande inte förstå att livet kan bära med sig så mycket gott om man ser till att vara öppen med sina önskningar och följa sitt hjärta. I Lidmangården är det gudagott att vara för en som delar hennes intressen. Av alla intressen som Sara hade så delar vi intresset för hur människor i glesbygd behandlas. Inte minst från Norrlands inland. Saras hem är fyllt av litteratur och skrifter kring det som skapade henne och som hon skapade och jag försöker ta tillvara allt jag ser när jag är där.


På en av väggarna hittade jag den här affischen. Allting försvinner söderut – När vi kan förädla. Vet inte när den här trycktes. Gissar att det är på 70 talet. Hur som helst så är det länge sen men samtidigt nu. Budskapet är fortfarande aktuellt och man vet inte om man ska skratta eller brista ut i ett urvrål. Frågan är vem som hör våra vrål? Sanningen gör kanske får ont att ta in. Att varken nuvarande eller någon regering jag eller Sara minns har samvetet att se till att vi som bor i delar av Sverige där råvarorna tas också ska få rimlig ersättning. Eller att se till att leva upp till den rättvisa och demokratiska land man vill mena sig vara. Spelar partier roll? Spelar regeringar roll? Eller är det fler Saravarelser som behövs?


Norra Sverige eller Norrland som jag gärna kallar det har sen mannaminne utplånats på naturresurser och avfolkats på grund av att industrierna och vinsterna finns söderut. Detta är inget nytt och man undrar vilka krafter som medverkar till att vi fortfarande får leva i sviterna av industrialiseringen när det
1. Inte var rättvist medan tidseran pågick.
2. Numera kan påverka människors rörlighet om man vill om politik är att vilja.
3. Digitaliseringen gör att näringslivs-, lokaliserings och utbildningspolitik skulle kunna räta ut orättvisan. Om man vill!
Men istället så ska vi som bor i landsbygderna där råvaror och människor flyttas från fortfarande känna oss misslyckade. Som om vi inte kom iväg. Som om vi inte varit starka nog att följa strömmen när vi faktiskt valt fördelarna med att bo närmare natur och ett liv utan den stress som staden genererar.
Jag är en Saravarelse. Det förpliktigar och jag har verkligen en ambition att göra det jag kan för att ta vara på uppdraget.

Att leta syndabockar släcker inga bränder
Sveriges minsta BB och frågan om vår välfärd