Om att längta bort, eller snarare hem

Det finns många berättelser om att längta bort. Om längtan till något annat. Så var det även för mig i unga år när de flesta i min ålder drog iväg från Lycksele. Det var så självklart att ta rygg på denna längtan om än jag inte visste vad den handlade om. Numer när jag ser tillbaka så tror jag inte det handlade om längtan. Det var nog mer en förväntan. En förväntan att man skulle ta tag i sitt liv och bädda för sin och landets framtid. Helst skulle man skaffa sig högre utbildning och det ansågs bättre att ge sig av än att stanna. Men varför det var så visste nog få av oss då. Det kändes som om det var en form av tävlan och en ständig jämförelse oss emellan.

Så är det även idag för unga människor och kanske är det naturligt. En del av livet. Men som ung så är längtan bort förknippat med prestation och i min ålder så kan längtan bort förknippas med att få prestera mindre. Ett friare liv med mindre måsten. Mer som en längtan hem.

Efter man fostrat sina barn om man nu har några och den gyllene medelåldern drabbar en så ser de allra flesta andra värden än det som har att göra med karriär och investering i materiella ting. Man börjar känna sig mer angelägen att värna sig själv och den man vill vara.

När jag tänker efter så vet jag inte om jag någonsin längtat bort från en plats. Jo, möjligen när vi fjällvandrade med övernattning i sjätte klass och jag frös i min alltför tunna sovsäck. Men inte annars. Var vi än bor så tror jag att längtan bort handlar om annat än en plats. Min egen längtan bort känns numera avlägsen.

Här har jag allt jag behöver.