Den älskade palten

Minns väl när hon kom. Vår nya klasskompis. Tror det var i andra klass och jag hade ännu inte mött en sådan person. Det vill säga någon som inte tyckte om palt. Att någon inte gillade denna geniala och utsökta maträtt var tills dess helt främmande för mig. Lika främmade som den kokta, något gråaktiga degklumpen var för henne första gången hon fick den på tallriken i vår skolmatsal. Hon var nämligen östgötska. Hon talade konstigt och åt inte palt. Kanske var det någonstans där vår vänskap utvecklades. Jag sittande vid hennes sida för att stötta henne att äta litegrann. Att i alla fall smaka som vi var tvungna att göra i den skolmatsalen i slutet av 70 – talet.

Huruvida Karin någonsin blev en paltätare låter jag vara osagt men vänskapen finns kvar och det uppskattar jag. Dock ska detta inlägg inte handla om vänskap. Jo, förresten men i så fall om något ännu djupare. Nämligen vänskapens storasyster Kärlek och i detta fall kärleken till palten.
Jag tycker det är något fint med alla nationalrätter om än Sverige inte har någon officiell. ”Horte var” är palt en mycket traditionell maträtt och det här med mattraditioner tycker jag både är intressant och fint. Rätterna kommer nämligen oftast från det som är relativt billigt, hållbart och lokalproducerat. Helt i linje med det vi behöver mer av idag för att värna vår miljö och våra plånböcker.

I norra Sverige tillagas palt av rå, malen eller finriven potatis, som blandas med mjöl och salt till en någorlunda hård smet. Av denna smet formas runda bollar som fylls med fläsk eller någon annan fyllning. Paltarna kokas i rikligt saltat vatten. Platta paltar utan fyllning kallas flatpalt. Sen finns också pitepalt, gråpalt och i olika delar av Norrland.

Palt är mättande. En del talar i termer om Paltkoma. Palt är billigt och kan lätt stekas upp och med fördel stuvas med lite mjölk. Lingonsylt är gott till och så smör såklart. Mums!