Den sabla utmattningen
Hej hörrni.
Det blev visst tyst här en vecka, och jag får skylla det på den här sabla sjukdomen.
Mitt standardsvar när någon frågar hur det är är numera ” Det går upp och ned.” Och sanningen är att det känns som en grav underdrift. Det går så mycket upp och ner att jag knappt fattar något själv. Emellanåt känner jag mig mycket bättre, blir klar i hjärnan och känner mig hoppfull och på väg mot att vara frisk igen, samtidigt som jag vet att det kommer komma fler svackor. Men det går ändå inte att vara beredd på eller förbereda sig på svackorna. Plötsligt kommer en och slår undan fötterna på en fullständigt. Det är knäckande och man får känslan av att vara tillbaka på ruta ett igen med hjärndimma, förlamande trötthet och gnagande ångest.
Senaste svackan för mig kom samtidigt som folk börjat gå tillbaka till jobb och skolor efter semestern. Jag var inte riktigt beredd på det, att jag skulle ta det så hårt. Har känt mig ganska lugn ändå i sommar, och tyckt att jag accepterat att jag fortfarande är sjuk, att det tar lång tid att komma tillbaka från utmattning, och att det är okej och helt rimligt att jag fortfarande är sjukskriven. Men så kom höstterminen och känslan av att allt bara börjar om. Det närmar sig ett helt ÅR sedan jag blev sjuk, och jag minns så väl hur förra höstterminsstarten kändes. Hur kroppen inte orkade mer. Nu kämpar jag emot känslan av att hela sjukdomen bara börjar om. Att det här året komma bli likadant. Jag VET att det inte är så, men känslorna lever sitt eget lilla liv och det tar all min ork att kämpa emot.
Är det något jag blivit varse om med den här sjukdomen så är det hur fysisk den är. Kroppen strejkar verkligen och hjärnan måste fysiskt läkas, och ändå krävs det så mycket av mig för att den ska göra det. Insikt, acceptans och sedan ett helt nytt sätt att tänka och förhålla sig till precis allt. Sjukt svårt!
Vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget, mer än att jag vill vara lite ärlig och inte bara visa de bra stunderna. Bara för att det som syns i bloggen är vackra blommor, mysiga dagar med barnen och djuren eller mitt nya fina bord så är det inte hela verkligheten. Såklart. Det fattar ni ju.
Snart kommer det bättre dagar. Det säger jag både till mig själv och till er andra som kanske läser och är i samma sits. Det kommer bli bättre, det har det blivit förut. Och för varje svacka man tar sig igenom har man kommit en liten bit på vägen till.
1 kommentarer