Potatisåret 2022 – odlingslag och en massa överraskningspotatis

Det blir i mycket odlingsrelaterat på bloggen så här års. Den som tröttnar får scrolla tillbaka och läsa gamla inlägg, eller vänta på bättre tider, haha. Det är helt enkelt så att det mesta av tiden som är ledig nu går åt till diverse sysslor som har med skörd att göra.

Jag älskar den här årstiden, och samtidigt som det finns exakt hur mycket som helst att göra när det kommer till att ta till vara skörden så försöker jag pytsa ut sysslorna och göra lite grann i taget. Inte ett stort äppelmoskok, utan flera små. Inte gräva upp all potatis på en gång, utan pytsa ut det. Ska det vara så ska det vara lustfyllt och inte tvångsmässigt.

Igår grävde jag potatis. Hälften av sorten Bintje grävde jag upp och stuvade in i matkällaren. Det blev en stor korg med fin potatis som kommer räcka till många goda middagar i vinter. 

Det här potatisåret blev något alldeles särskilt i Kulla, och ett bevis på att saker sällan blir som jag planerar. OM jag ens försöker mig på att planera.

I våras var jag trött och less och som det visade sig på väg in i en omgång utmattning igen. Jag ville inte odla alls, och tänkte att det inte skulle bli någon potatis. Som jag skrev tidigare har jag bestämt att odlandet ska kännas lustfyllt, och känns det som ett krav och något betungande så ska jag låta bli. Beslutet blev dock inte mer än fattat förrän några vänner till oss frågade om vi inte skulle slå oss ihop och odla potatis tillsammans – och DET kändes roligt och lustfyllt så vi tackade ja! Vi är fyra familjer som odlar tillsammans på våra vänners gård några kilometer härifrån och vi har haft gemensamma arbetsdagar när vi satt potatis, kupat och skördat. Så fint och roligt att göra en sådan sak tillsammans.

Där någongång, efter potatissättningen, blev jag sjukskriven för den där sabla utmattningen igen. Men efter några veckor började jag ändå känna mig sugen på att odla. Det är ju något terapeutiskt över det som jag kände att jag behövde. Då tänkte jag dessutom att OM potatisen som vi satt med potatislaget inte skulle bli bra så skulle det ju vara synd att inte ha någon potatis alls här hemma. Så jag satte några kilo här också. 15 kilo sättpotatis per familj satte vi i gemensamma odlingen, och sju kilo extra satte jag i Kulla.

Och sedan upptäckte jag det. I HELA gamla grishagen där jag odlar började det poppa upp potatisplantor. Precis överallt. Vi brukar ha grisar som bökar runt i den hagen över vintern och äter upp all kvarglömd potatis, men i vintras hade vi inga grisar. Förmodligen har jag missat någon potatis per planta förra året, och sedan när vi plöjde upp hagen för årets odlingar så spreds de  ut. Vi fick alltså en extra potatisodling som var ungefär lika stor som förra årets hela potatisodling.

Vi har alltså mängder med potatis. Inte ska vi svälta i vinter, inte. En del av potatisen här hemma tar jag upp och förvarar i matkällaren, men jag väntar in i det längsta med att ta upp det sista. Ofta brukar jag faktiskt låta en del stanna i jorden hela vintern. Den klarar sig ibland nästan bättre där än i jordkällaren där den lever farligt för mössens skull, eller riskerar ruttna om man inte har koll och rensar bort dåliga potatisar.
I potatislaget tog vi upp all tidig potatis sista kvällen på sommarlovet. Det blev många kilo potatis var som redan är instuvad i matkällaren. På höstlovet ska vi ha en arbetsdag igen och ta upp resten.

En korg med potatis, och en liten låda morötter, skjuts in i matkällaren. Det är en otrolig känsla att få fylla förråden med mat man själv har odlat. Rekommenderar alla att prova!