Att hellre ta ut glädje i förskott än att sörja i onödan.

Det är lite för tyst här tycker jag också.
Och ärligt talat har jag faktiskt senaste veckorna inte känt någon som helst lust att blogga överhuvudtaget, kanske till och med funderat på om det verkligen är något jag ska hålla på med framöver. Men det vill jag ju egentligen. Det är bara den här helt vansinnigt uttröttande graviditeten.

Jag är hemma om dagarna, och sjukskriven på halvtid för alla jobbiga sammandragningar jag dras med (Har varit ungefär lika dant alla tre gångerna för mig, men snäppet värre för varje gång.). Försöker jobba lite hemifrån med småprojekt i mitt företag och göra lite pappersjobb åt Jonas.
Bebisen är beräknad att komma i mitten av mars och det känns helt evighetslångt kvar, även om jag hoppas lite (läs mycket!) på att den kommer några veckor tidigare precis som sina syskon.

Och så är det den där smygande oron som jag skrev lite grann om i höstas. Som vi faktiskt lyckats hålla ganska så på avstånd flera månader. Men nu när det närmar sig så känns det. Ganska mycket faktiskt.

På det första ultraljudet vi gjorde i början av hösten upptäcktes att barnet hade en ovanligt bred nackspalt.
Vi har alla våra tre graviditeter tackat nej till att göra ett kub-test. Kub är ett blodprov som tillsammans med mått på bebisens nacke i det tidiga ultraljudet ger sannolikhetssiffror för att bebisen skulle ha någon typ av kromosomfel.
Vi har valt att inte göra det eftersom det dels bara är sannolikhetssiffror. Det går alltså att få ett helt friskt barn även om oddsen är de sämsta, och tvärt om. Men också för att vi faktiskt bestämt oss redan första graviditeten för att behålla barnet oavsett vilken kromosomuppsättning det har.

Vi var alltså inte på ultraljudet för att göra ett kubtest utan för att se att det faktiskt fanns ett litet hjärta som tickade. Men så kunde hon som utförde ultraljudet se utan att mäta nackspalten att den var ovanligt bred och kände sig tvungen att ändå informera oss. Så klart.
Vi har gjort flera extra ultraljud efter det för att se om barnet har några andra tecken som tyder på kromosomfel eller missbildningar, men allt ser ut precis som det ska. Kromosomförändringar kan finnas ändå, och eftersom vi valt att inte göra fostervattensprov pga av missfallsrisken så får vi inte veta säkert förrän barnet föds. Vi har fått sannolikhetssiffrorna 1/51 för Downs syndrom (som ju faktiskt inte behöver betyda att barnet är sjukt) och 1/54 för en allvarligare sorts avvikelse där barnet inte mår bra. Väldigt mycket bättre odds än vi först trodde, även om det jämfört med normala siffror räknas som hög risk.
I alla fall bestämde vi oss ganska så fort för att fokusera på att det faktiskt betyder att barnet till mer än 98 procents chans är friskt och mår bra. Att fokusera på de där 50 eller 53 barnen som faktiskt inte har något kromosomfel. Att hellre ta ut glädje i förskott än att oroa sig och på något vis sörja alla sjukdomar den skulle kunna ha i onödan.

Så vi väntar och längtar. Och hoppas och tror att allt är bra. Det är en stark unge jag har i magen. Rörligaste och starkaste av alla tre jag haft där inne tror jag.

För några dagar sedan plockade vi ned vagnen som Jonas och hans storasyster åkte i som bebisar från svärföräldrarnas vind. Så fin att jag inte vågat använda den med de andra barnen eftersom vägarna häromkring ofta är så leriga. Men nu kändes det som sista chansen att få köra omkring med den där fina, så vi bestämde oss för att plocka fram den och använda som finvädersvagn helt enkelt. Som jag längtar.
Häromkvällen sydde jag lite nya sängkläder till vagnen. Rutigt madrassöverdrag och småblommigt täcke av ett tyg jag köpte i Paris förra våren.  Och så  är alla pyttekläder framplockade och tvättade och jag går förbi dem minst en gång om dagen bara för att plocka upp och kolla och inte kunna förstå att det snart ska få vara en liten människa i dem.

(Och ja, det är vi på bilden! Vår första sommar i Kulla. Unga som bara den och skulle snart gifta oss. Lika kära fortfarande, bara lite äldre och förhoppningsvis klokare.)