En 1800-talssoffa och ett engelskt möbeltyg – en kärlekshistoria.

 

Egentligen lovade jag mig själv för några veckor sedan att jag inte skulle börja på några nya projekt förrän jag gjort klart ett par halvfärdiga grejer här hemma. Lite målning och sånt där som liksom inte blir av… Det gick sådär, för sedan jag lovade det har jag börjat på säkert tio olika nya grejer. Men jag försöker vara snäll mot mig själv, och när man får lust och skaparglädje, då är det bara att åka med tänker jag. I söndags fick jag inspiration och kånkade (med lite hjälp) in min kanske allra vackraste möbel.

Den här pärlan. Den fick jag se på en antikaffär i Vimmerby för många år sedan och blev störtförälskad. Några veckor senare, på min 21-årsdag(!!) så stod den här i Kulla när jag kom hem (Japp, vi har varit ihop hur länge som helst, OCH var typ barn när vi köpte gård.). Jonas var redan då bra på presenter. Den stod länge i det som nu är vårt vardagsrum, men efter ett par år fick åka ut i magasinet i väntan på att få lite omsorg. Bland det bästa med att bo på gård är allt utrymme i bodar och magasin, det går ju liksom an att samla på sig lite grejer som får vänta på sin tur att göras i ordning. Passar mig perfekt.

Men så hände det plötsligt i söndags alltså. En sisådär elva, tolv år senare. Soffan kånkades in, och jag började fundera på vad jag skulle göra med den. Den är målad i många omgånger, men det sista lagret färg är tyvärr någon plastfärg som lossnar i flagor. Vacker nyans, men den hade åldrats så mycket vackrare med linoljefärg. Efter lite rengöring började jag skrapa bort lös färg, men eftersom att de gamla färglagren följde med när jag skrapade så ville jag inte skrapa mer än absolut nödvändigt. Det skulle kännas så sorgligt att skrapa helt trärent och radera hela soffans historia.

Och på tal om historia. I utdragsdelen har någon skrivit ”Hulda Johansson Ventzelholm. Soffan är tillverkad omkring 1837”.  Så glad att den som tagit hand om soffan tidigare också skrivit ned lite information! Ventzelholml är en jättevacker gård inte långt härifrån. Så häftigt att veta att den kommer därifrån.

Älskar de välvda armstöden. Så vackra.

Efter lite velande bestämde jag mig i alla fall för att färgen får vara kvar. Den som sitter fast alltså. Alla lösa flagor skrapades bort, men sedan får den vara som den är. Med de gamla färglagren synliga. Den ser ut att ha varit vit, eller cremevit från början, sedan ådringsmålad, sedan nästan svart för att sedan bli ljust grå.

Jag rev bort två  nyare lager med tyg som gjort sitt och var väldigt solkiga. Grunnade ett bra tag på vad jag skulle vilja ha för tyg, men så kom jag på att jag redan hade det perfekta! För ett tag sedan ropade jag hem två gardinlängder i tjock linne på Tradera för några hundralappar. Vintagetyg från engelska Sanderson, ”Glade” heter mönstret. Den ena gardinen var tänkt som klädsel till en fåtölj, men efter lite mätande insåg jag att det borde räcka med den andra längden till soffan. Vilken lycka! Älskar det där tyget och tycker det passar soffan perfekt.

Lite fix och trix senare. Älskar när man har grejer hemma som man kommer på passar ihop. Är länge sedan jag kände mig så nöjd med något. Vår vackraste möbel helt klart.

Pärlranden på krönet är otrolig. Tycker jag hade hemskt bra smak som snart 21-åring faktiskt.

Och när jag ändå var igång gjorde jag klart fåtöljen också av bara farten. Fåtöljen fick jag av min kompis Lisa förra sommaren, och den har stått med tyget svept över sig sedan dess. Lite klurigt var det allt att få till, men väldigt roligt! Nu har jag riktig Englandskänsla i finrummet.

Bytte plats på köksbord och finrumsbord när jag vaxade det här bordet förra helgen, och nu får det stå kvar här. Tyckte det blev fint med den varma träfärgen till soffan och tyget. Och så älskar jag den lite halvknasiga blandningen med 1800-talssoffa och röda pinnstolar från 60-talet.