Förvaring av dahliaknölar

 

Jag har varit lite däckad av en förkylning de senaste dagarna, så jag har helt glömt bort att visa de här bilderna från när jag och Britta pysslade om våra dahliaknölar i måndags. Men idag är jag lite piggare och på banan igen, så här kommer de! Det är första året jag försöker övervintra dahliaknölar, så ta inte mina ord för några proffsråd, vi får se hur det går helt enkelt. Jag har i alla fall försökt läsa på och höra hur andra brukar göra och försökt tänka ut vad som passar bäst för mig.

Dahliorna fick en liten frostknäpp när vi var i England och de flesta av dem har vissnat ner helt, bara någon närmst husväggen blommar litegrann fortfarande. Jag grävde upp knölarna med hjälp av en grep, försiktigt så inte knölarna skulle bli skadade, och klippte ner stjälkarna så ungefär 10-15 centimeter blev kvar över knölarna.

Mest spänd var jag över att se hur pass stora knölar det blivit av sommardahliorna jag sådde i vintras. Många tror att sommardahlior inte går att övervintra, men sår man dem bara tillräckligt tidigt så de hinner växa till sig och utveckla ordentliga knölar så ska det gå lika bra som med knölarna man köpt. Jag sådde mina sommardahlior i slutet av januari, och de stod under växtbelysning inomhus första tiden.

Och kolla! Lön för mödan och nästan ett helt år av pyssel. Potatisstora knölar. Minst lika fina som de knölar jag köpte i våras! Förhoppningsvis kommer de här kunna användas i många år framöver. Jag orkar inte dalta hur mycket som helt med knölarna, så jag struntade i att tvätta dem som en del gör. Men jag har slagit in dem i tidningspapper och lagt luftigt i öppna lådor och så får de övervintra i jordkällaren där det är frostfritt. Det är ju en lyx vi har, en gammal ordentlig jordkällare. Viktigast är som sagt att det inte blir minusgrader där knölarna förvaras, och helst inte för varmt heller då det är risk att knölarna torkar istället.

Förresten så kommer det förhoppningsvis bli ännu mer dahlior nästa sommar! Jag fick nämligen två stora lådor fulla av knölar från en så gullig dam som kom och frågade om jag ville ha hennes dahlior. Hon bor i närheten, men vi har inte träffats innan. Ändå visste hon att jag tycker om dahlior och tänkte på mig när hon bestämt sig för att inte ha så mycket dahlior nästa år. Hon och hennes man grävde upp dem åt mig och körde hit dem. Så fantastiskt snällt! Tack! Det ska bli så spännande att se hur de ser ut nästa år.

En sista bukett plockade jag in. Två dahlior och några rosenskäror och ringblommor. Kommer verkligen sakna trädgårdsbuketterna, men nu får det bli granris och andra barrväxter ett tag framöver istället. Det har ju sin charm det också.

Och när jag ändå var igång med grepen i trädgården så passade jag på att ta upp lite svartrötter. Det är en så fantastiskt god rotsak som jag inte smakat innan jag började odla själv. Långa, svarta rötter som är urläckra att bara koka och äta med lite smör och salt. De är dock svåra att få upp ur jorden, och en grep är nästan tvunget att använda för att de inte ska gå av så mycket. Ni ser att det ”blöder” vitt från några av dem, och det är där de gått av. Sådana måste användas med en gång egentligen, så det är skönt om man kan få upp så många som möjligt utan att de går av. Rötterna skalas, och under det svarta skalet är de nästan vita. De påminner lite om sparris i smaken (och utseendet när de är skalade) och brukar kallas för bondsparris har jag för mig. Hur som helst en lite okänd rotsak som verkligen är värd att odlas!

Nu håller jag tummarna för att dahliaknölarna kommer må bra i jordkällaren i vinter. Förhoppningsvis klarar sig de flesta åtminstone!