Kulla-skåpet

 

När vi flyttade hit för snart elva år sedan stod ett gigantiskt hörnskåp i det rummet på nedervåningen som nu är vårt vardags- och tv-rum. Det hade alltid stått där som vi förstod det, och därför fick det bli kvar i Kulla när de förra ägarna flyttade. Skåpet är fantastiskt vackert, och säkert äldre än vad vad huset är.

Skåpet är som sagt gigantiskt, som ett mindre rum, så när vi hade renoverat och gjort i ordning rummen på nedervåningen och ville få plats med en soffa, så fick vi inte till möbleringen. Vi flyttade ut skåpet till magasinet och jag tänkte att jag skulle klura ut en lösning så vi kunde flytta in skåpet i huset igen. Sedan har jag mätt varenda hörn i huset och kommit fram till att det bara finns tre hörn som är tillräckligt stora för skåpet att få plats utan att skymma fönster eller dörrar. Ett var där det stod innan, men skulle vi få plats med soffa så funkade det som sagt inte. Ett annat hörn i finrummet skulle funka, men då skulle inte pianot få plats. Det tredje hörnet som skulle funka var i hallen på övervåningen, och jag kände nog inte att det skulle vara möjligt att baxa upp det megatunga skåpet så jag funderade helt enkelt inte närmare på saken. Skåpet fick stå kvar i magasinet, även om det kändes lite sorgligt.

Så kom jag bara på det i helgen. Att det är klart att skåpet ska stå i hallen uppe. Jag har haft en liten syhörna där,  med öppna hyllor med tyger, och symaskinen framme på ett bord, men ärligt talat blir ju tillfällena när jag sätter mig där väldigt få. Dammigt och rörigt blir det bara med öppna hyllor också. Klart att skåpet ska stå där om vi bara lyckas få upp det tänkte jag. Där i skulle alla sygrejer få plats, och dessutom en massa lakan och handdukar. Det tog mig mindre än fem minuter från att jag kom på tanken till att hyllor började skruvas ner. Efteråt kom jag på vilket friskhetstecken det är, att jag får ryck och orkar driva igenom något, även om det bara är en ommöblering. Det hade jag definitivt inte orkat ens tänka på för ett halvår sedan!

Så var det kruxet med att få upp de två delarna till övervåningen, och efter lite mätande kom vi fram till att bästa sättet var att lasta dem med lastmaskinen (tack och lov för lantbruksmaskiner alltså.) till balkongen och bära in dem därifrån. Det gick med ett par centimeters marginal in genom balkongdörren. Puh! Ådringsmålat. Så vackert. Och med guldfärg på lister och detaljer på speglarna. Kanske målade de om skåpet när de flyttade det till det nya boningshuset vid förra sekelskiftet? Gamla gården låg några hundra meter bort, kanske stod skåpet där från början.

På insidan av ena skåpsdörren sitter den här. En gammal sköld, eller rotetavla tror jag det kallas.

Lite svårläst på bilden, och någon har skjutit prick på den, men det står : ”Kongl. Calmar Regemente. Aspelands kompani. No.11. KULLA.

Från Kullas soldattorp som en gång i tiden låg en bit ut i skogen. Där har den hängt på torpväggen och talat om vem som betalade för soldaten. Så häftigt att den finns kvar!

Gjorde en liten krans av tuja och hängde upp, även om det kändes lite juligt. Fick väga upp med höstens sista ringblommor i en vas.

Ett riktigt Narniaskåp, vårt Kulla-skåp. Välkommen tillbaka in i huset, nu får du stå här för all framtid.