Gravidlistan

Det råder ju lite av babyboom i bloggvärlden, och den här listan har jag läst hos en hel drös gravida eller före detta gravida bloggerskor som Madeleine , Emma, Elsa och Clara. Jag kan ju inte vara sämre jag, så här kommer den. Gravidlistan.

När blev du mamma?

Edith föddes ungefär två månader innan jag fyllde 23. Jag hade alltid tänkt innan att jag nog säkert skulle va ungefär som min mamma var när hon fick mig när jag fick mitt första barn. Och det var jag, så jag tyckte inte det var särskilt ungt. Fast det var det ju faktiskt. Men bra! Gillar tanken på att jag när hon är 20 faktiskt bara kommer vara 43.

Hur många barn har du?

Edith som är fem år nu, Sixten som är tre, och snart snart en liten till.

Var graviditeterna planerade?

Både Edith och Sixten var planerade, även om vi inte någon av gångerna räknat med att vi skulle bli gravida så fort vi tänkt tanken typ. Men den här tredje rackarn var inte planerad. Lite skräckblandad förtjusning kände vi allt först eftersom vi nästan hade tänkt nöja oss med två. Ändå kändes det på något vis så självklart från första stund att vi skulle ha en till. Så välkommen men inte planerad.

När berättade du om graviditeterna?

Ganska så tidigt för våra familjer och nära vänner. Minns att när vi berättade om Edith så var hon stor som ett hallon, för det var vad vi sa till mina föräldrar. Att jag hade ett litet hallon i magen.
Den magiska vecka 12 har vi väntat till att göra det mer officiellt. På bloggen berättade jag det inte förrän vecka 20 (de förra graviditeterna hade jag inte startat bloggen än.), även om jag visat en bild på magen på instagram några veckor innan det.

Hur många barn vill du ha?

Det här är vår sista och det är jag ganska så bergsäker på. Jag har alltid tänkt innan jag fick barn att jag nog skulle vilja ha tre, men såklart varit väldigt medveten om att det inte är självklart att ens få ett barn. Innan vi fick Edith var jag till och med tvärsäker på att vi skulle ha svårt för att bli gravida. Ganska konstig noja när man bara är lite över 20 och aldrig försökt, men det kändes verkligen så och jag kunde vara ganska orolig för det ibland.
Vet inte om det är för att jag är uppvuxen som ett av tre syskon, men jag har alltid tänkt mig själv som en med tre barn. Tills vi fick Sixten. Hans första två år var han lika intensiv som ett helt gäng andra barn så då tänkte jag att det fick vara nog.

Tätt ihop eller långt isär?

Det måste väl ändå räknas som ganska tätt ihop det här. Även om det kommer skilja mer än tre år på Sixten och bebisen. Och det är nog ungefär som jag tänkt mig. Kanske att jag trodde lite tätare. Har nog jämfört med mina syskon där också. Undrar om det är vanligt? Att jämföra och tänka sig att en egen barnaskara ska bli ungefär likadan som den man är uppvuxen i.
Jag är äldst av mina syskon, och min syster precis två år yngre. Sen skiljer det bara 1,5 år mellan henne och vår lillebror. Väldigt tätt har jag kommit på sen jag fick egna barn. Särskilt det där med ett tredje barn när det första bara är drygt tre år. Puh.

Har du oroat dig mycket under graviditeterna?

Med Edith och Sixten oroade jag mig faktiskt knappt någonting. Det fanns inte i min tankevärld att det inte skulle gå bra liksom. Och det gick ju bra. Lite orolig var jag med Sixten förresten, orolig att jag skulle bli inlagd på sjukhuset på slutet som jag var med Edith. Men det ordnade sig och jag var sjukskriven hemma istället. Den här gången har jag varit väldigt orolig. Åtminstone i början och första månaderna efter att vi fått veta att det fanns tecken på att barnet kanske inte är friskt. Sen har jag lyckats vara ganska lugn faktiskt, för jag tror att allt är bra, och det mesta talar ju för det. Är det inte det så tar vi det då.
Lite orolig är jag förresten också för att det ska gå för snabbt. Sixten tog inte ens fem timmar på sig från första lilla känningen tills att han var ute. Gjorde skäl för sitt smeknamn Blixten redan då med andra ord. Eftersom vi har en timmes bilväg till sjukhuset kan jag inte låta bli att noja lite…

Hur var graviditeterna?

Första var helt okej förutom ganska mycket sammandragningar ända fram tills att Edith tänkte titta ut redan i vecka 32. Då blev jag inlagd och låg på sjukhuset i sängläge praktiskt taget hela tiden och efter fyra veckor och tre (!) misslyckade vändningsförsök eftersom hon satt i skräddarställning i magen blev det kejsarsnitt i vecka 36 när hon kom ut helt färdigbakad. Så sluttampen med låååånga dagar på sjukhuset var hemskt jobbiga, men resten helt ok.
Andra gravditeten kräktes jag så hemskt mycket tills jag i vecka 16 nångång kom på att det hjälpte om jag inte fick i mig minsta lilla socker. Så det blev en hälsosam graviditet om inte annat. Jag blev sjuktskriven i vecka 32 den gången med för massa jobbiga onda sammandragningar, och läkarna sa att jag inte skulle gå tiden ut den gången heller, men han höll sig inne ända tills vecka 38 ändå.
Den här graviditeten har ärligt talat varit sjukt jobbig exakt hela tiden med hemska sammandragningar sen vecka 14 ungefär. Plus en hel drös med andra krämpor. Hu. Tredje gången gillt liksom.

Gillade du att vara gravid?

Bitvis de andra gångerna. Den här gången? Nix. Inte det minsta. Förutom att det kommer leda till att vi får ett barn till. Och att man får gå och puta med magen exakt hur mycket man vill utan att folk ska tro att man är gravid när man inte är det. För det är man ju.

Visste du vilket kön det skulle bli?

Med Edith och Sixten tog vi inte reda på det, och jag var bombsäker på att det var flickor båda två. När chocken lagt sig att Sixten var en han så hade vi så så förjordat svårt att komma överens om ett namn. Han var sex veckor gammal innan vi enades, så den här gången bestämde vi att vi skulle ta reda på könet för att ha lättare att bestämma namn i tid. Ha. Lika svårt ändå visar det sig…

Apropå förlossningar. Hur har de varit?

Helt olika eftersom Edith föddes med planerat snitt och Sixten den vanliga vägen. Men bra båda två. Hemskt jobbigt men snabbt som sagt med Sixten… Ärligt talat minns jag inte så mycket från de timmarna när det gjorde som ondast, men ändå på nåt vis väntade jag hela tiden på att det skulle bli ännu värre.  Har haft så bra upplevelse av båda förlossningarna att det känts som att det inte spelar någon roll om det skulle bli snitt eller ej den här gången. Dock ser det just nu ut som att det kommer bli snitt igen eftersom den här ungen verkar vara lika envist bestämd som sin syster om att ligga åt fel håll…

Hur var första bebistiden?

Otumlande såklart. Vilken omställning! Men båda barnen har varit ganska så nöjda de första månaderna, och vi har inte behövt vanka omkring med ledsna barn överdrivet många nätter… Dock tog det ett tag för båda barnen innan de böjade gå upp i vikt så det var ganska så oroligt. Särskilt första gången. Vi fick gå på vägning hos BVC flera gånger i veckan, och jag minns lyckan när Edith för första gången hade gått upp. 80 gram (yttepyttelite!)hade hon gått upp ändå när vi kom en dag och jag blev så otroligt lättad…Sen har det sagt tjoff i viktkurvan för båda två och helt plötsligt har de varit runda och goa med hur mycket valkar och veck som helst.

Hade ni bestämt namnen sedan innan?

Inte helt. Fast Edith var vi ändå ganska säkra på. Det var vårt förstanamn, och det passade som tur var. Sixten var jag övertygad om var en liten Kerstin.
Den här gången har vi haft ett namn som vi kallat den några månader, men nu plötsligt blev vi osäkra…

Ett råd till blivande mödrar?

Att strunta i alla goda råd som slängs över en hit och dit. Tänk själv och känn efter vad som känns bra istället. Och googla inte så himla mycket. Måste du googla, läs bara vettiga sidor som 1177. Läs för allt i världen inte en massa trådar på familjeliv.se ( Ett råd jag påminner mig själv om jämt. Svårt att låta bli dock.)