Hönssorg

 

Jag är så förbaskat ledsen. För några veckor sedan blev jag tvungen att ta beslutet att ta bort alla våra hönor, och jag har varit så ledsen att jag inte ens orkat skriva om det.

Det låter dramatiskt, och det var det – tro mig, men helt nödvändigt. Det hela började egentligen förra våren när jag köpte tio bruna värphöns på Blocket. Jag visste såklart att man ska vara försiktig med att ta in nya djur i hönshuset, särkilt från andra privatpersoner, för det är så lätt att få in ohyra. Särskilt de där ökända röda hönskvalstren. Men jag var inte särskilt orolig, för jag har trots allt haft höns i närmare i tio år och klarat mig bra. Så jag chansade, och OJ vad jag ångrar det. För vi fick ju in de där förbaskade kvalstren.

Jag märkte det ganska så snabbt efter att de bruna hönorna flyttat in, och städade som en tok. Sedan höll det sig på en rimlig nivå och verkade till slut lugna ner sig. Jag kände mig lättad och tänkte att det kanske inte ens var de fruktade röda kvalstren.  Inte förrän i mitten av den här sommaren fick jag se dem igen, och då gick det fort. På nolltid var de överallt. I redena, i taket, under sittpinnar, i äggkartongerna. På äggen. SÅ obehagligt och äckligt.  Och det började märkas att hönorna inte mådde bra. Efter en hel del efterforskningar insåg jag att det stod emellan att börja en omfattande krigsföring mot kvalstren, som skulle inbegripa sanering av hönshuset, flera gånger om, och det skulle förmodligen inte ens räcka, eller att låta hönshuset stå tomt i minst nio månader, för så länge överlever kvastren utan hönor att suga blod från.

Beslutet tog jag när jag en dag, mitt i middagslagningen gick ut för att hämta ägg, och hittade en medtagen höna som inte orkade gå ut. Trött och sjuk, förmodligen av blodbrist efter att ha plågats av kvalstren i värpredet. Hon fick sluta med en gång såklart, och så bestämde jag mig att nu fick det räcka. Jag grät den natten, men sen hade jag bestämt mig. Och nästa kväll nackade vi varenda höna. Det kan verka brutalt, men är det enda att göra om man tror att djuren lider och det inte går att lösa snabbt på annat vis.

Och nu ska alltså mitt fina hönshus saneras och sedan stå tomt i ett år ungefär. Sedan tänker jag inte ta in några djur utifrån alls, utan bara kläcka fram egna kycklingar.

Det känns så märkligt tomt och ledsamt. Jag har haft höns i nästan hela mitt vuxna liv. Jag vet liksom inte hur man gör utan höns..? Varenda gång jag står vid diskbänken och tar hand om matrester blir jag helt ställd. Var lägger man en bortglömd halv knäckemacka? Vad gör man med potatisskal och grönsaksblast? Pastarester? Så himla tomt. Och så den där känslan, minst tre gånger om dagen, att ”men HJÄLP, jag har ju glömt mata/släppa ut/stänga in hönorna!” Jag får ju hjärtklappning och tror att jag glömt bort de stackars hönorna.

Än har jag inte behövt köpa några ägg i alla fall, utan klarar mig på de ägg jag sparade sista veckorna. Snart blir det dock köpeägg för en tid.  Och jag vet ju att det är så här. Det går liksom inte att bestämma hur saker ska bli när man har djur, men man får fatta de beslut som djuren mår bäst av.

Vill tillägga att det här inte är enda sättet om man får kvalster, för googlar man så finns det folk som orkar föra krig mot de små djuren och faktiskt lyckats få bort dem, men det kräver extremt mycket tid och ork, och det skulle inte funka för oss. Det här fick bli lösningen. De flesta av mina hönor var ganska gamla ändå, och har levt långa och fina hönsliv där de fått sprätta runt fritt på gården mest hela tiden. Det tröstar jag mig med, men det är vansinnigt tomt ändå.