Killingarna som aldrig kom

 

Åh alltså. En sådan besvikelse. Ni som följer bloggen vet att jag gick hela våren och väntade på killingar. Våra fyra getter fick i november sällskap av en bock som jag hämtade hem från Skåne, och han fick gå ihop med getterna nästan hela vintern. I februari sålde vi bocken eftersom han borde ha hunnit göra sitt jobb.

När vi fått killingar tidigare har det dröjt ganska så exakt fem månader och två veckor efter att bocken flyttat in hos getterna till att killingarna fötts, så efter påsk började jag vänta otåligt. Veckorna gick, men jag kände mig ändå säker på att åtminstone två av getterna var dräktiga eftersom de var så tjocka och runda.

Så vi väntade och väntade, och jag tänkte att killingarna skulle ju kunna komma ända fram i juli eftersom bocken stannat till mitten av februari. Fast det började kännas lite märkligt att inga killingar kom. Och osannolikt att det skulle bli något.

Så i mitten på juli fick jag bara acceptera att det inte blir några killingar i år heller. Fy tusan så tråkigt. Förra året blev det inte några eftersom jag var som sjukast i utmattning den vintern, så jag hade verkligen sett så mycket fram emot att få ha killingar igen.

Allt går ju liksom inte enligt plan, särskilt inte när det handlar om djur.

I ärlighetens namn har jag varit ganska less på getterna i sommar. De har rymt som aldrig förr och käkat upp både rosbuskar och hela jordgubbslandet och jag har tänkt både en och två gånger att de kanske ska få bli till salu. Särskilt den gången när de på något vis lyckades rymma igen, och levde rövare i trädgården bland mina dahlior. Då sprang jag panikslagen runt, schasade och lockade om vartannat och undrade varför i hela friden jag sysslar med två saker som går så vansinnigt dåligt ihop – odling och getter. Fast å andra sidan har det funkat bra många år, och nu verkar det som att vi fått ordning på stängslet igen.

Luften gick i alla fall ur mig när det inte gick enligt plan med killingarna. Jag hade ju tänkt mjölka getterna lite mer än jag gjort tidigare och var så sugen på att göra getost. Sicken besvikelse.

Britta tröttnar dock inte på getterna och ägnar gärna en kväll åt att springa fram och tillbaka till getstängslet med diverse godsaker som hon plockar lite längre bort. Och då är det ändå väldigt mysigt. Kvällssol och sällskapssjuka getter på rätt sida av stängslet. Jag kanske repar mig från besvikelsen och sätter getterna i arbete med att röja sly någon annanstans istället…