Om att sålla, energikalkylen och lite rosor

 

Ibland kommer jag på mig själv med att tro att jag måste hålla igång allt samtidigt. Att allt jag testat på någon gång är saker jag ska fortsätta med. Sedan bara byggs det på med nya grejer jag vill testa, för det är sådan jag är, jag gillar att prova nya saker och lära mig nya grejer. Men det är ju orimligt att fortsätta med allt utan att pausa något annat. Det har jag inte alls svårt att förstå när jag reflekterar över det, men om jag inte reflekterar så lägger jag bara till grejer.

Efter att jag blev utmattad har jag blivit så mycket bättre på att sålla. Det är den stora och förmodligen enda behållningen av den helvetessjukdomen.

Den här våren har jag varit ganska trött. Det är första året efter utmattningen som jag inte är sjukskriven alls, och det är ju fullt rimligt att känna sig trött då tänker jag. En utmaning har varit att försöka komma på vad jag vill greja med förutom jobb och vardagsliv. Vad ger energi och återhämtning, och vad blir istället bara krav?

För ett tag sedan kom jag på mig själv med att känna mig enbart stressad och pressad av odlingen. Tänka att jag måste odla lika mycket (minst) som tidigare år, för det ger ju så mycket energi att få skörda och ta till vara på allt jag odlat i slutet av sommaren. Men så insåg jag att den energin och glädjen i år inte kommer räcka för att orka lägga ner allt arbete som krävs under våren och försommaren. Energin räcker helt enkelt inte till. Jag tycker det är så skönt att försöka se det så, praktiskt och som en faktiskt kalkyl. Hur mycket energi har jag? Räcker den? Och är svaret att jag inte orkar, då är det bara så.

Jag sållar helt enkelt bort en massa odling i år, och bara för att jag inte odlar allt i år så betyder det inte att jag inte kan odla lite mer igen ett annat år. Om jag orkar och har lust då. Det här året får det räcka med potatisen och löken som redan är satt.

Jag har fortfarande en hel massa plantor som står på verandan och väntar på utplantering. Under våren har de stressat mig, och jag har bara sett allt jobb jag måste göra för att få ut dem, Men nu tänker jag att OM jag får lust, tid och ork någon dag så gör jag ordning en plats åt dem och petar ned dem. Men händer det inte så gör det ingenting. Det som blir det blir.

Det här ska bli en lugnare sommar hoppas jag, och jag njuter allt vad jag kan av sånt som kommer tillbaka år efter år, mer eller mindre utan min inblandning.

Som rosorna som nu fullkomligt exploderar i blom. Jag plockade in en bukett med New Dawn, Constance Spry och Louise Odier. Ljuvligt. Och mer än att jag slängde till dem någon näve gödsel var i våras så har de klarat sig helst själva. Det måste väl ändå vara bästa sortens blommor?