Tisdag vid Malham Cove

12 oktober, 2019
Kategori:

Igår kväll kom vi hem till Kulla igen. Både jag och Jonas är sådana att vi i princip alltid blir nästan sjuka av hemlängtan efter ungefär tre dagar borta. Den här gången var dock hemlängtan en liten släng mildare. Väldigt skönt att komma hem var det, men oj så bra vi haft det.

Nog för att jag förstått innan vi åkte att resan skulle innefatta fina naturupplevelser, men det här var kanske den häftigaste natur jag upplevt. Så mäktigt, nästan sakralt, och sedan brutalt och kargt för att sedan bli mjukt, kulligt och porlande. Sådana skiftningar, både i karaktär och i färg beroende på ljus och väder.

I tisdags eftermiddag bestämde vi oss, efter att ha spenderat förmiddagen med att åka till ett maskinföretag Jonas haft kontakt med, för att ta en vandringsled till ett av områdets sevärdheter, Malham Cove. En stor klippformation av kalksten mitt i landskapet.

När vi började gå var vädret vackert med strålande sol och kullarna lyste guldiga och gröna. Så fint att få vandra i betesmark. Överallt går får eller kor och betar lugnt, både i dalarna och uppe på de kargare kullarna och bergen.

Känslan är så svår att fånga i bild. Så storslaget och vidsträckt att man får lust att glädjeskrika. Och ibland blir man bara stum och känner att orden inte räcker till. Andakt och stillhet inför naturens storslagenhet.

Suddiga bilder emellanåt, men jag låg konstant tio meter bakom Jonas eftersom jag bara stannade för att ta bilder hela tiden. Här försökte jag småspringa och ta kort samtidigt hehe.

Närmare klippan. Här sprang ett vattenfall fram över kanten för tusentals år sedan. Nu en stor bäck, eller kanske å, som letat sig fram under berget. Ljudet av vattnet fick fart av akustiken mot klippan och ljudet var nästan öronbedövande alldeles intill. Klippan tornar upp sig, nästan som en katedral, och känslan av litenhet är överväldigande.

Vi bestämde oss för att ta trapporna vid sidan av klippan för att komma upp och se på utsikten. Hundratals trappsteg senare var jag totalt slut. Alltså, jag har ju på riktigt varit sjukskriven i nästan ett år och bara orkat röra på mig nåt att tala om de senaste månaderna. Hej trötta ben.

Ni ser ju. Totalt slut och nästan svimfärdig. Men nöjd. Sen gick nöjdheten över i tjurighet när jag insåg att Jonas tänkte sig att vi skulle klättra nästan lika långt till, till toppen på berget bakom. Jag såg ryggtavlan på Jonas när han glatt drog vidare och började småtjurigt stappla mig vidare tills ovädret drog in. Mörka moln, regn och blåst. Till och med fåren som betat längst upp började dra sig neråt. Ser ni förresten alla små vita prickar längre ner på kullarna. Får överallt.

Tillslut kom jag upp till toppen jag med, helt galet slut. Men oj vad det var värt det. Finaste stunden på hela resan när jag plötsligt insåg hur bra det var att Jonas släpat med mig upp.

Ovädret drog förbi långt nere i dalen och uppe på toppen sken solen igen.

Malham Cove från ovan var om möjligt ännu mer storslaget. Och så kulle efter kulle. En del gröna, andra brunröda av höstfärgade ormbunkar. Nästan som månlandskap där borta.

Trött men nu glad igen. Kolla stenmuren bakom. Jag försökte fokusera på de stackars människor som för hundratals år sedan inte bara behövt ta sig upp för kullarna som jag, utan också BYGGT STENMURAR kors och tvärs precis överallt. Till och med rätt upp för de brantaste backarna. Perspektiv. Rekommenderar alltså klättringen uppför även om man har i princip obefintliga benmuskler efter månader som sjuk. Helt klart värt. Även träningsvärken dagarna efter som inte var nådig.

Han är allt bra den där. Lugnet själv, även när han hetsar upp folk för berg.

Vi traskade neråt igen, och lagom tills det mörknat var vi tillbaka i byn och gick raka vägen till en av pubarna för att värma oss med soppa och brasa. Sedan gick vi den korta vägen hem till ”vårt ” lilla stenhus och avslutade dagen med ännu en brasa och lässtund i varsin fåtölj. Kan inte tänka mig en bättre ledighet.

 

Engelska loppisfynd och inredningsinspiration
Första dagarna i Yorkshire