Dags att bryta den urbana normen

Hur länge ska vi gå med på att låta den urbana normen vara rådande? Är det inte dags att ta tillbaka och erkänna den bygd som är vår och ta det urbana hit? Om vi nu vill ha det, kanske någon undrar, men jag tror det är en viktig del att diskutera om man vill locka unga att stanna kvar, eller flytta tillbaka. Det urbana är lika med det stadsmässiga, enligt Wikipedia. Det som krävs är tillgång till service och handel, där även dagligvaruhandel bör ingå i den mån det går. Det krävs också mötesplatser för samtal och utbyte av nyheter. Skvaller kanske någon skulle kalla det, särskilt om det är kvinnor om talas vid. Oavsett är det viktigt att se möjligheterna i att ta tillbaka kraften i våra hembygder, genom att samla och ta vara på eldsjälarna.

En viktig skillnad mellan en mer levande och mindre levande bygd är engagemanget hos lokalbefolkningen. Det här är inget nytt, men det är en viktig påminnelse och en sanning som bör tas på allvar. Har man inte drivna personer i bygden så kan man välja mellan att vänta handfallen på att någon ska upptäcka ens slumrande by, eller jobba medvetet med att få fler och gärna yngre att flytta in. En del kan man såklart förvänta sig från sin kommun och man kan också hoppas på en regering som verkar för en mer levande landsbygd, men jag tror att det är minst lika lukrativt att ta saker i egna händer och gräva där man står.
Det här kanske kan uppfattas som svammel men jag är i så fall i gott sällskap. Per Schlingmann en av författarna till boken Urban Express talar numera om att det urbana går att få till i mindre orter. Vi behöver inte åka till staden för att shoppa, idka kultur eller nöjen. Det kan vi ordna genom att vi lever i en digitaliserad värld. Förr fanns inget val. Allt fler yrken går också att utföra platsoberoende. Då var man tvungen att flytta till staden för att studera och försörja sig. Så är det inte nu.
Därför är det dags att bryta den urbana normen och det är också upp till oss som valt att leva i glesbygd och mindre orter att göra det. Ingen annan kommer att göra det åt oss.
Det jag menar är att vi kan välja att känna oss underlägsna möjligheterna som staden ger eller inse hur överlägsna vi är som kan välja mindre av det som styrs av marknadskrafter och det kommersiella. Vi har länge nog uppfattats som offer vilket vi till viss mån är på grund av kolonialiseringen, men det är ingen idé att stanna i det diket. Det leder inte framåt och föder ingen framtidstro. Nu är det dags att sluta hoppas på förändring och istället jobba för den tillsammans.

Det här är en ledare från Lokaltidningen som jag har lov att dela på bloggen. Tacksam för det!