Urbaniseringen är ingen naturlag

När man ser på hur barna växer upp och står i kan man undra om barna nånsin får det som vi. Om det finns jobb, om det finns mat om det är drägligt där dom bor. Finns det får och kor och vatten och luft?
Hasse Alfredsson låt ringer då och då i mina öron som en påminnelse till varför jag engageras så hårt av frågan om det kluvna Sverige och vår demokrati.

Jag märker nämligen väl hur spåren av urbanisering och marknadskrafter dränerat ungas trygghet och känsla av att vara lika mycket värda oberoende var man bor i vårt land. Decennier av brist på kraftfulla och tydliga åtgärder för att visa på att landet innanför Bothniakorridoren är lika mycket värt att satsa på som städerna skapar flera former av klasskillnader som är ovärdigt landet Sverige.
Det talas om lantisar som dumma. Det talas, eller snarare tjatas om bristen på kompetens som orsak till att företag måste flytta från inlandet och att stat och landsting tvingas till fortsatt centralisering. Detta gör mig så in i bängen arg. Det är ju för tusan svensk politik som rår för att vi har det här läget och det är dags att de traditionella partierna tar sitt ansvar och slutar bygga på klyftorna som numera också börjar hota vår demokrati.
Centralisering är boven i denna utveckling. Centralisering och jakten på ständig effektivisering har banat väg för människors flyttmönster men också skapat en retorik som blivit en parallell kraft till att vi har ett delat land.
Resurser tas ifrån glesbygd/landsbygd för att sedan fördelas tillbaka i form av stöd och bidrag. Det här sättet att bedriva politik gör de resursstarka regionerna svaga. Det går nämligen inte att bygga upp det strukturkapital som behövs för att locka till sig inflyttare eller få unga människor att återkomma efter studier. Bidrag blir till projektinriktade åtgärder som i sig aldrig kan leda till lika hållbara orter och kommuner som dem som kan planera långsiktigare. Varför är det inte fler som tar det här på allvar och fattar att urbaniseringen inte är en naturlag?

När jag ser på hur barna växer upp och står i kan jag inte annat än fundera på hur framtiden kommer att bli. Man vill sina barn sitt bästa. Men kommer det bästa att vara att tvingas följa med strömmen till ett trängre, dyrare och stressigare liv?