Svensk politik kräver medborgarinflytande

Ibland tappar jag modet. Det finns dagar då det känns meningslöst. Dagar då jag tänker på alla protester som genomförts. På alla landsbygdsuppror och alla glesbygdskämpar. Inte för att de inte åstadkommit något. Tvärtom. Alla har behövts. Men vad krävs framöver och vad är möjligt att åstadkomma när det gäller frågan om ett mer rättvist och sammanhållet Sverige?
Förra veckan var jag på en inspirationsdag arrangerat av landsbygdsnätverket under rubriken smart landsbygd. Det var på det stora hela en bra eftermiddag som spenderades på Länsstyrelsen i Umeå om än slutsatserna var förutsägbara. Nämligen att smarta landsbygder handlar om människor och om ny teknik, ofta inom digitalisering.

Det var dock något som jag reagerade speciellt på från en av talarna som forskat på platsutveckling under lång tid. Hon menade att den nationella nivån rent politiskt var lika bra att bortse ifrån. Det vill säga inget att räkna med. Hon menade att det är på den lokala och möjligen regionala nivån som skillnad kan göras och att det nästan alltid handlar det om att samla lokala krafter. Om lokal samverkan.
Det här är väl heller inget nytt men jag blev ännu mer stärkt i min övertygelse att det krävs ett bredare och organiserat medborgarinflytande i svensk politik på alla nivåer. Hur det kan organiseras kan nästa demokratiutredning utvisa. Eller om det kanske finns med i den förra som jag anser är mycket bra ledd av bl a Olle Wästberg.

Att det är människor som bygger samhällen var redan känt för mig och jag blev ännu mer stärkt i att de kommuner som vill lyckas bäst med platsutveckling behöver fungera som stöd till lokala entreprenörer, föreningar och civilsamhälle som vill bidra till nya sätt att lösa samhällsutmaningar. Ett öppet och transparant sätt att driva lokal utveckling gör att fler vill bidra. Inget konstigt med det.

Ibland tappar jag modet men oftast hittar jag det igen när jag träffar fler som är engagerade i samhällsfrågor och i sina egna livsmiljöer.