Jag och Sara Lidman

Det bästa som hände mig 2018 var möjligheten att få gestalta Sara Lidman och jag inser mer och mer att det knappast var en slump att det blev så. Vi har nämligen en hel del gemensamt. Bland annat förmågan att skriva om livet i glesbygd så att människor känner igen sig med en mix mellan upprördhet över samhällets orättvisor och fascinationen över livets möjligheter.

På inget sätt vill jag jämföra mig med Sara som romanförfattare eftersom mitt skrivande handlar om annat. Utan det är andemeningen och hennes känsla av att hon hade en uppgift att skriva om sin hembygd och dess människor som jag känner mig lierad med. Samma sak känner jag med hennes engagemang och kärlek till människor och natur både hemma och i andra delar av världen.

I det hon skrev var blicken vänd in mot byn, inte bort från den och hon fick byarna att ta plats i världen i en tid då flyttlassen började rulla från norr till söder, från landsbygden till städernas modernitet och frihetslöften.

Nu är det en annan tid men uppgiften är densamma. Nämligen att beskriva hur livet kan vara för oss som antingen stannat kvar, flyttat tillbaka eller längta till ett liv utanför staden, utanför stressen och under radarn av kommersiella krafter. Nu är tid att tala om att vi måste leva mer som förr på grund av att vi håller på att stressa ihjäl såväl oss själva som vår planet.

Det finns inget annat val. Vi måste hjälpas åt och vi gör det bäst genom att respektera varandra och inte slå på varandra med dåliga samveten. Så vitt man bor i en by så måste man bry sig och det gäller alla byar, områden, radhuslängor och stadsdelar.
Vi har alla möjligheter att göra nästa år till året då vi började vända på den negativa spiralen och bli mindre materialistiska och dra ner på det fossila resandet. Alla kan dra ner och tillsammans blir det många procent. Dessutom kan ett mindre materialistiskt liv ge mer tid åt det som verkligen betyder något såsom god hälsa, familj, långkok och fritid.