Fördomar som polariserar vårt land

Jag åkte till Nice och fick återigen bekräftat att fördomarna kring Norrland är djupt cementerade.

Så djupt att det kommer att krävas ett informationsarbete av rang för att luckra upp, och dessutom fler än oss norrlänningar som vill bidra.

Av vår kompetenta och mycket trevliga guide med ursprung från västkusten och några års studier på Lunds universitet kom floskler kring hembränningsapparater och att vi norrlänningar säkert kan dricka en hel flaska och ändå klara av cykelturen tillbaks. (Vi cyklade till och från en vingård)

Han berättade också att det under hans universitetsstudier talades om att Norrland började där Skåne slutade. Att det var något perifert, långt borta och han blev mycket imponerad av att min man och jag, två så driftiga entreprenörer ville bo kvar.

För mig känns det här som ett mycket större problem än att jag som person ska förknippas med den skeva bilden av norrlänningen. Problemet är nämligen värre än så. Problemet är att det är på grund av dessa fördomar som filmer som Jägarna blir publiksuccéer vilket också går att leva med, men det allra värsta är hur det påverkar politik samt lokal och regional utveckling.

Enligt den allmänna uppfattningen är vi nämligen mindre drivna och kompetenta. Särskilt vi som bor i Norrlands inland. Det i sin tur späder på tron att det inte är värt att etablera sig här, vare sig som människa eller som företagare. Att vi är färre gör också att media dragit sig undan samt att vi har för låg representation för att påverka politiska beslut.

Jag åkte till Nice och blev påmind om att vårt land varit starkt polariserat långt innan vi präglats av mångfald likt andra länder i Europa. Nu präglad debatten om hur man ska lyckas med den, dvs mångfalden. Men att vi lever i ett land där vi är många som exkluderats sedan decennier verkar inte vara angeläget att ta hänsyn till för dem som regerar vårt land.