Hur är det egentligen ställt med vår välfärd?

Hur är det egentligen ställt med vår välfärd? Undrar också så här i Almedalstider hur många seminarier som behandlar ämnet på årets politikervecka och om man kommer fram till någon lösning. För en lösning behövs, eller snarare flera. I Västerbotten har en mycket uppmärksammad insändare i en av våra länstidningar satt fokus på en mycket alarmerande situation sett från de anställdas perspektiv.
I artikeln beskriver skribenten en dag på akuten med en luft som kokar. Ett hjärtstopp 2 minuter bort. En ringande larmtelefon och 40 patienter på mottagningen. Läs artikeln här https://www.vk.se/2019-06-23/ordet-fritt-orkar-inte-mer-pa-akuten

Den här artikeln har fått vårdförbundet att reagera vilket är bra. I en intervju säger avdelningsordförande för Vårdförbundet Västerbotten att situationen bland annat beror på besparingar på vårdplatser och stor personalbrist och personalomsättning. Man nöter ut personalen fort och det är lätt att inse när man läser insändaren med signaturen Jag säger upp mig.

Hur är det egentligen ställt med vår välfärd? Är inte gränsen för länge sedan nådd för hur mycket man kan effektivisera och centralisera. Och inser inte ledande politiker att man enbart förlorar på att stänga ner och styra patienter till länssjukhus på bekostnad av mindre sjukhus som fungerar bättre och har mer lojal personal. För en utomstående känns det som man söndrar det som är bra för att öka problemen där problemen redan finns. Stordrift funkar inte när det gäller välfärd. Inte heller centralisering.

Dessutom är det en fråga om demokrati och likvärdig rätt till samhällsservice för skattekronorna. Men vilka som är uppdragsgivare verkar våra landstingsledningar helt tappat bort i sin iver att hålla budget. Det vill säga oss medborgare som ibland blir patienter. För som det funkar, eller inte funkar nu, är det inte tryggt att vara patient vare sig på ett stort sjukhus eller i långt ifrån. Och det tycker i alla fall jag är allvarligt.