Klassresan från land till stad…

13 oktober, 2018
Kategori:

Här är jag på klassresa. Eller snarare på utflykt. Det är i femte klass som vi fick ägna ett dygn till lägerliv innan det efterlängtade sommarlovet. Den här texten kommer dock inte att handla om lägerliv utan om klassresor som också benämns som social rörlighet och avser individers och familjers byten mellan sociala skiktningar i samhället.

Här är jag på läger i årskurs 5

Under industrialismen ansågs social rörlighet ofta byte av samhällsklass. Att flytta till industristäderna blev starkt förknippat med att nå högre klass när det egentligen var rationaliseringar av skog och jordbruk som var orsaken. Att klassresan är så starkt förknippad med att röra sig från land till stad härrör från detta och har blivit en norm i vårt samhälle.
För ett år sen var jag med på tidningen Vi:s litteraturresa. Syftet var att ge mig själv kärlek samt tid att reflektera över att jag ett år tidigare fått en cancerdiagnos. Resan var en helt underbar och helt rätt i tid. Jag fick nya vänner och insikter som kom att bli livsviktiga för mig. En kväll fick vi lyssna på ett samtal mellan Karin Thunberg och Krister Henriksson kring begreppet klassresa och ganska snabbt kom de in på att det handlade om att komma från sin hembygd till staden. De hade säkert sina skäl till det, och som jag uppfattade det handlade det inte minst om mellanmänskliga faktorer där närmsta familjen påverkade.
Trots det så blev diskussionens fokus på oviljan med att identifieras med dem som inte tog sig iväg. Bort. Från.

Krister Henriksson och Karin Thunberg i samtal.

Vi var ett 40 tal som lyssnade och det var fler än jag som reagerade på att klassresan fortfarande är så starkt kopplad till urbaniseringen och frågan är hur länge det ska vara så?

Jag fick som ung på 80 talet veta att livet i staden ansågs ha högre status. Jag flyttade dock tillbaka till Lycksele efter avslutade universitetsstudier till en mer gynnsam arbetsmarknad för nyutexaminerade socionomer. Känslan att vara mindre värd hänger fortfarande kvar trots att jag stretar emot och känner stort värde av att bo i en mindre ort närmare det jag själv vill ha. Det vill säga inte bort eller från, utan till och hem. Och jag är inte sämre för det.

Vi har föräldrafritt
Är det okunskap eller ovilja som delar vårt land?