Vi trivs i Norrlands inland

Jag är förtjust i det norrländska svårmodet. Mycket förtjust till och med. Kanske är det en del av att jag trivs så bra att bo här i Norrlands inland. Jag trivs med människorna och med naturen. Jag trivs med att få gå ut i skog och mark utan att träffa en enda människa. Eller att stanna till en stund i samtal om livet och stunden. Jag trivs med att vara med mig själv och mina egna tankar, såväl ljusa som mörka. Det är en del av det jag vill kalla andlighet. Att ta vara på stunder som ger näring till min själ och mina dagdrömmar. Stunder som är gratis men som gör mig rik.

Jag är när som helst med på att skapa en motrörelse mot att vi har ett arv att förvalta. Ett arv av kolonialisering. Vi bor i en landsända vars resurser tagits och fortsätter skövlas utan dåligt samvete trots att vi har gjort otaliga försök att påverka och skapa rättvisa. Och jag vill inte mena att vi ska sluta ställa krav, men däremot är det läge att visa på allt gott som finns här. Inte bara i naturen eller i våra bygder och städer, utan som de kreativa och livsbejakande människor vi är om vi tillåter oss visa det och slutar känna att vi på något sätt är misslyckade som inte följt med strömmen söderut.
Min tes är att vi inte ska fortsätta förvalta arvet utan snarare trotsa det. Det är som det är när det gäller stockholmsfixeringen för svensk politik men istället för att fastna i diken av nedstämdhet kan vi se möjligheterna i svårigheterna. Vi är mogna nu att visa på ett annat mod. Vi är inte de övergivna. Vi har vunnit en lugnare miljö där förväntningarna på oss själva och varandra kan vara mer jordnära. Lyckan är att inse att det norrländska svårmodet kan användas som en kraftkälla. Maria Wines dikt beskriver det jag menar och är en favorit som vi valde till pappas dödsannons. Den visar väl hur han förhöll sig till sin sjukdom ALS

Det krävs styrka att leva med och överleva
det ständigt återkommande svårmodet
att bevara samförstånd med det
men också hålla det på avstånd
att med din lust till fortsatt liv
bekämpa din lust att ge upp
att kunna vara som en långsamt döende fågel
och ändå in i det sista glädjas åt
sina vingars lust att flyga