Jag har varit vetenskapsförnekare och nu har jag hö i ladan.

Jag vet egentligen inte riktigt varför jag gör det. Det är egentligen ett vansinnigt sätt att skörda gräs. Det är mycket känsligt för vädret, det kräver enormt mycket fysiskt arbete och många drängar. Kanske är det för den enorma känslan av tillfredsställelse när  det är klart? Kanske är det för att vi alltid har gjort det?

Nu är iallafall årets höskörd avklarad. Jag producerar ungefär 60 ton hö i ”småbal” – 4600 fyrkantiga balar som väger mellan 13 och 15 kg. I år gick det fantastiskt bra, jag lyckades pricka in perioder med minst tre dagar utan regn i rad och så här tidigt har jag nästan aldrig varit klar. Inget fyller en höbonde med sådan tillfredsställelse att höra regnet smattra mot rutan dagen efter att man har fått in de sista lassen hö.

”Det är väl ingen konst” – tänker ni, kanske.
”Det finns ju så bra väderleksprognoser nu för tiden. Appar i telefonen som talar om exakt vilket väder det ska bli.”

Ja, vetenskapen har kanske gått framåt när det gäller att göra väderleksprognoser. Men trots det använder jag bara den vetenskapen som en del av mitt beslutsfattande. Jag kan säga att jag i princip baserar besluten på en tredjedel väderleksprognoser, en tredje del personlig erfarenhet och en tredjedel känsla.
Att två tredjedelar av beslutsfattandet sker på helt ovetenskaplig grund har varit en framgångsfaktor i år.
Jag räknade kallt med att det regn som fanns i prognosen på fredagen och på lördagen, tidigare i veckan, inte skulle komma. Jag kände det helt enkelt på mig, utan att jag kan förklara exakt hur och varför.
Tro det eller ej, mot slutet av veckan anpassade väderlekstjänsterna sina prognoser och det blev fantastiskt höväder.

I den samtida debatten skulle detta sett att agera antagligen ses som vetenskapsförnekelse, trolldom och fake news.

I ett vetenskapligt förhållningssätt ingår det att vara skeptisk och ifrågasättande. Det mest vetenskapliga man kan göra, är alltså att ifrågasätta både resultat och metod och göra allt för att försöka bevisa att de är felaktiga. Det finns väldigt få absoluta sanningar och vetenskapliga resultat är nästan alltid resultatet av grundläggande antaganden och olika begränsande randvillkor.

Samtidigt som vi sägs leva i en tid av vetenskapsförnekelse, så tycker jag att tilltron till vetenskapen aldrig har varit så blind som idag. Vetenskapsmän och vetenskapskvinnor förväntas kunna svara på precis allting. Har man en professorstitel väger ens ord tungt, även inom områden långt utanför det egna forskningsområdet.

Visst finns det exempel på människor som har akademiska titlar som uttalar sig självsäkert i alla möjliga frågor. De reser land och rike runt och missionerar sina sanningar. De gör sig både namn och pengar på sin verksamhet.

Men, de gånger jag har fått förmånen att prata med riktiga forskare, har jag slagits av hur svårt det är att få några klara svar på mina frågor. Min erfarenhet säger mig, att ju mer framstående forskare man frågar om något, desto svårare är det att få ett enkelt svar. De vet nämligen vilka begränsande antaganden de bygger sina resultat på.

Visst finns det kanske anledning att oroa sig över ett ökande vetenskapsförakt, men samtidigt oroar jag mig också för ett ännu större förakt för det som Jane Austin kallade för ”förnuft och känsla”.

Utan förnuft och känsla hade jag inte fått in så fint hö i år. Utan förnuft och känsla hade mitt gräs fortfarande inte varit slaget och jag hade fortfarande gått och väntat på en vetenskaplig rapport från något av väderinstituten. Utan förnuft och känsla hade jag inte varit ledig i ett par veckor nu.

I natt regnade det. Jag sov så underbart gott.