Om frihet och personligt ansvar

Ett sätt att förstå varför olika människor ansluter sig till olika typer av politiska ideologier, är att utgå från att det finns två olika sätt att se på människan.
Antingen tror man att människan är ond och destruktiv till sin natur, eller så tror man att människan är god och konstruktiv.

Om man tror att människan är ond, så hamnar man i slutsatsen att människans frihet måste begränsas genom olika typer av lagar och regler. Staten får fungera som garant för att vi människor inte snabbt ska kastas in i ett naturtillstånd liknande det som beskrivs i boken (och filmen) Flugornas Herre. I Flugornas Herre fanns det ingen vuxen auktoritet som styrde upp saker och ting, och därför gick det åt helvete.

Om man istället tror att människan är god, så förespråkar man obegränsad frihet. När människor är fria att göra vad de vill, så kommer de att ständigt sträva mot det bättre och ständigt agera på ett ansvarsfullt sätt. Staten, med dess lagar och regler, ses här som ett hinder för människan att utvecklas och skapa bättre samhällen.

Båda dessa idéer är ganska lätta att kritisera.
Om människan är ond, hur kan det då komma sig att dessa onda människor helt plötsligt blir goda, när de ska välja sina företrädare inom staten. Hur kan det komma sig att de som blir utsedda att stifta lagar och styra folket helt plötsligt förvandlas från onda till goda när de får den positionen?
Den ensidiga synen på människan som god, är naiv. Det finns oändligt med exempel på när människor, trots att de inte har blivit tvingade till det, begått de mest avskyvärda handlingar.

En rimligare, och enligt mig mer korrekt, syn på människan är att vi har förmåga att göra både gott och ont. Frågan vi bör ställa oss, är hur vi med den vetskapen skapar ett bra samhälle.

Jag tycker mig se, att de mest avskyvärda handlingar människor har gjort har en sak gemensamt.

I krig blir helt vanliga människor kapabla till att göra saker som de inte skulle göra annars. De dödar, bränner och våldtar. Hur kan det komma sig?
Jag tror att anledningen till detta är att de som deltar i ett krig är soldater. En soldat är underställd en maktstruktur som bygger på ordergivning uppifrån. De som fällde atombomberna över Nagasaki under andra världskriget gjorde inte det på eget bevåg, de utförde bara en order. De hade alltså inte ett personligt ansvar för sina handlingar.

I Nazisternas koncentrationsläger arbetade mängder av tyska soldater med att vakta fångarna och administrera massavrättningarna. Du utförde handlingar som de antagligen knappt visste att de var kapabla till. Men, de arbetade på order och uppdrag – de agerade inte som enskilda individer med personligt ansvar.
Det finns ett berömt psykologiexperiment som kallas Milgrams lydnadsexperiment, där man lyckades visa hur lätt det är att få oss människor att göra saker som vi annars inte skulle ha gjort – bara vi tror att vi agerar på order från en auktoritet.

De massmord som utförs av självmordsbombare – men även de så kallade ”skolskjutningar” som förekommit – har en sak gemensamt. Personen som begår gärningen är fullt medveten om att han eller hon med stor sannolikhet kommer att dö eller dödas. Oavsett vilket motiv som ligger bakom – om det är religiös övertygelse eller psykisk sjukdom – är resultatet att gärningsmannen oftast inte kommer att kunna ställas till svars för sina handlingar. De kommer sannolikt inte att själva behöva se konsekvenserna av sitt handlande.

De mest fasansfulla mänskliga handlingarna genomförs alltså av människor som inte har – eller tror att de inte har – personligt ansvar. Det personliga ansvaret verkar alltså fungera som en spärr för att göra dåliga saker. Frågan är då, hur vi skapar ett samhälle där människor får ett ökat personligt ansvar för sina handlingar?

En förutsättning för det personliga ansvaret är friheten. I två av de tre exemplen jag tog upp tidigare i texten (krig och koncentrationslägren) hade människorna inte friheten att själva välja vad de skulle göra. I bägge fall, skulle ordervägran ha betytt kraftiga represalier och kanske dödsstraff.
Man kan alltså inte utkräva personligt ansvar av människor som inte har friheten att själva välja hur de ska agera.

Frihet och personligt ansvar är alltså olika sidor av samma mynt – man kan inte ha det ena utan att ha det andra.

I ett samhälle som har individen i fokus begränsas möjlighet för var och en att gömma sig bakom kollektivet och uttalad eller outtalad ordergivning. Ett sådant samhälle borde skapa de förutsättningar vi söker. Ett sådant samhälle bygger på insikten om att människor kan göra både gott och ont.