Höstvete del 9 (12:e februari)
Det har blivit dags att, tillfälligt, återuppta rapporteringen från min höstveteodling.
Det är också dags för mig att tala klarspråk: Odlingen ser för jävlig ut.
Stora delar av åkern hamnade under vatten, på grund av några kraftfulla skyfall strax efter att jag hade sått. Det innebar att utsädet inte grodde. Det är alltså bara på några delar av åkern som det växer höstvete över huvud taget.
Vintern har inte varit gynnsam med avseende på höstvetets möjlighet att övervintra. Det har varit ömsom kallt och ömsom varmt, vilket har lett till att snön som smält har bildat sjöar på den tjälade åkern. Dessa sjöar har sedan frusit till is. Det innebär att jag till våren kan få problem med så kallad isbränna.
I princip går det ut på att den varma vårsolen lyser på isen vilket gör att det blir, nästan som, ett växthus under isen. Vetet får då en signal om att börja växa, men eftersom det är brist på syre under isen och fortfarande fruset i marken så dör vetet.
Jag måste välja mellan två strategier. Antingen avvakta till våren har kommit igång på riktigt, för att se hur mycket av vetet som har klarat sig, och så någon annan gröda i de fläckar där det inte växer något vete. Eller helt sonika harva upp hela åkern och etablera en ny vårgröda. Det är ett beslut som jag måste vänta med tills jag ser hur det ser ut fram i mitten på maj.
Jag har iallafall beställt gödning och utsäde för nästa odlingssäsong. När det gäller utsädet så vore det kanske mest naturligt att beställa vårvete för att så i de ställen där höstvetet har dött. Men, problemet är att det i normala fall här uppe, är ganska stor skillnad i hur lång tid det tar för höstvete och vårvete att bli moget. Höstvete brukar bli moget ganska tidigt på hösten och vårvete är ofta den gröda som mognar sist. Jag har dessutom anledning att tro att det kommer att bli en ganska sen vår, rent odlingsmässigt, då jag misstänker att det är rejält med tjäle efter den kalla och snöfattiga inledningen på året.
Därför kommer jag att så i med korn, som brukar mogna samtidigt som höstvetet. Detta oavsett om det räcker att så delar av åkern eller om jag måste så hela åkern. Höstvetet var ändå tänkt att användas som foder, så det spelar ingen roll om jag blandar vete och korn. (Jag ska använda det som foder på den egna gården).
När jag sådde i höstas så gödslade jag med ett gödsel som enbart innehåller fosfor och kalium. Jag räknar med att dessa näringsämnen finns kvar i marken till våren, därför behöver jag bara gödsla med rent kväve då.
Frågan var vilken gödning jag skulle köpa. Det fanns, i princip, tre olika alternativ. Antingen Axan N27 -4 (27% kväve och 4% svavel), Kalksalpeter (med 15,5 % kväve) eller NS 30-7 (30% kväve och 7% svavel).
Jag resonerade fram och tillbaka med min säljare. Det optimala kanske skulle vara kalksalpeter då det innehåller nästan enbart nitratkväve – vilket gör att kvävet blir snabbt tillgängligt för växterna. Men det var lite dyrare per kilo kväve och dessutom var jag lite osäker på hur väl det fungerar att sprida i vår gödningsspridare. Jag vill, för att slippa ta hem så många olika sorters gödning, kunna använda samma kvävegödsel till både vall och spannmål. Dessutom måste det fungera i såmaskinens gödningslåda, min vanliga rampspridare för gödning och i ”gödningsslungan” som jag använder när jag kompletteringsgödslar.
Av alla dessa anledningar kom jag fram till att köpa Axan NS 27-4. Det är vad jag brukar köpa. Jag vet hur jag ska ställa in gödningsspridarna för att rätt mängd ska gå ut och jag vet att det brukar vara så pass bra kvalitet på granulatet att det fungerar i gödningsslungan.
Beställningen av gödning och utsäde för vårbruket är alltså gjord. Jag brukar beställa tidigare på hösten för att få lite bättre priser, men jag var osäker på om överskottet från förra årets besvärliga odlingsår och de förhållandevis låga priserna skulle räcka till att köpa nytt utsäde och gödning.
Som bonde gäller det att glömma eländet från året före så fort som möjligt. Iallafall före nästa odlingssäsong. Nu ska ett nytt hopp om fint väder i vårbruket, lagom med regn och solsken under sommaren och många klarblåa höstdagar precis när spannmålet är moget, börja tändas.
Tydligen hade jag lyckats uppbåda tillräckligt med optimism för att iallafall våga lägga in en beställning.
Det blir en sommar till för mig, som spannmålsbonde i Orsa.
Läs mina tidigare artiklar i höstveteföljetongen här:
0 kommentarer