Jag kommer med förslag på en ny kommunslogan.

De flesta som gick i min klass på högstadiet var redan vid 16 års ålder säkra på vad de skulle göra så snart de kunde. De skulle flytta ifrån Orsa.

Varför?

Givetvis hade vi alla våra egna drömmar om vad vi skulle göra när vi hade flyttat – några skulle jobba, några skulle studera och några skulle resa. Men gemensamt för de flesta av oss var önskan att komma ifrån det lilla samhället, med allt vad det innebar.

”Man kan fan inte göra någonting här utan att alla vet om det efter bara några timmar. Alla vet vem alla är och det skvallras och snackas skit.”

Det var nog en ganska korrekt observation.

Jag själv kommer ihåg en liten episod från uppehållsrummet i korridoren på min högstadieskola. En rad omständigheter sammanföll och det hela kokades ihop till en sanning.

Vi spelade rundpingis, vill jag minnas. Det var en stunds paus för att alla som ville vara med skulle hinna hämta sina pingisracket i skåpen. Min kompis Andreas stod på den andra sidan av bordet och jag kom på att jag skulle fråga han om en sak. Så jag sa: ”Andreas!”. Men när jag hade sagt det, såg jag att han var inbegripen i ett annat samtal och inte hade tid för min fråga just där och då.
Kvällen före hade jag försökt lära mig spela den gamla klassikern ”As time goes bye” på klarinett. Jag gillade melodin och hade liksom ”fått den på hjärnan”. Så, när Andreas inte hade tid att prata med mig så började jag istället nynna på första textraden som går: ”You must remember this…”. För att liksom accentuera det lite sävliga svänget i melodin gjorde jag en liten diskret dans där jag rörde höfterna lite fram och tillbaka.

En annan kompis, som stod vid sidan, uppfattade naturligtvis inte att mitt anrop till Andreas och min lilla sång- och dansövning var två separata händelser – utan trodde att de hängde ihop. Från sidan såg det ut som att jag ropade på Andreas, som för att på minna honom om ett gemensamt minne. Ett minne som jag, för att förtydliga, illustrerade genom att jucka mot pingisbordet.

”Andreas! You must remember this….”

Självklart lades ett och ett ihop på det där lite speciella sättet som sker när man ser ett möjligheten till ett stort scoop.

Hade Martin och Andreas ett förhållande? Ja – självklart!

Andreas förnekade ilsket och jag försökte förklara hur det egentligen låg till med klarinetten och allt…

Det var ju både roligare och mer troligt att min klarinettförklaring var en efterhandskonstruktion  – så där och då etablerades ett så kallat ”bögrykte” om mig.
Jag hade ju inte heller haft något förhållande med någon tjej i hela mitt liv, så mycket pekade på att det låg en hel del sanning i ryktet. Ryktet spred sig snabbt och blev under några månader den sanning som gällde.
Orsaken till att jag inte hade haft något förhållande var snarare tjejernas ointresse än att jag skulle vara mer intresserad av killar. Jag var väldigt intresserad av tjejer, men jag har alltid haft en sagolik förmåga att sikta lite väl högt och – så att säga – försöka tävla i fel division.
Jag kan inte påstå att jag tog särskilt illa upp heller, det hela var faktiskt ganska kul.

Nåväl, efter denna lilla utvikning som fick illustrera orsaken till att så många hade bestämt sig för att flytta så snart det bara gick, så kommer jag till något som kan liknas vid en poäng.

Nu, 20 år efter debaclet vid pingisbordet, så verkar det som att vi alla lever i en värld som är Orsa gånger 100. Sedan Facebook och Twitter introducerades så är det ju precis skvaller och rykten som vi konsumerar dagligen. Man kan fan inte göra någonting utan att någon tar ett foto – och sen vet hela världen vad man har gjort inom några minuter. Jag och mina kompisar flydde från en värld, till en likadan värld. Hur kunde det bli så?

Kanske är det helt enkelt vårt naturliga tillstånd? Vi vill veta vad andra gör och vilka personer de är, vi vill veta vem som ond och god, bra och dålig. I de många nyansernas värld har vi ett behov av att generalisera och förenkla. Det ger den ordning och struktur som skänker trygghet till livet.

Med tanke på hur populärt det har blivit med sociala medier så kanske mindre kommuner, som Orsa, kunde formulera nya slogans som ska locka fler att flytta hit.

”Orsa – som Facebook, på riktigt”