Dagens besked säger nog en hel del om hur tungrott det är…

Idag, efter nästan två års förhandlingar presenterades äntligen livsmedelsstrategin. Regeringen, Vänsterpartiet och alliansen har enats. Det var verkligen på tiden.

Det är fel att kalla det som presenterades idag för en ”strategi” – det är snarare mål för svensk livsmedelsproduktion.

Som ni vet är en strategi en plan för de vägval, prioriteringar och åtgärder man måste göra för att nå ett visst mål. Målet i sig är inte en strategi.

Det återstår alltså massor av arbete för att vi ska nå målen som idag presenterades. Det är en sak att säga att man ska åka till månen och en helt annan sak att verkligen göra det.

Det finns ett övergripande mål som har presenterats idag och det lyder:

”Det övergripande målet för livsmedelsstrategin ska vara en konkurrenskraftig livsmedelskedja där den totala livsmedelsproduktionen ökar, samtidigt som relevanta nationella miljömål nås, i syfte att skapa tillväxt och sysselsättning och bidra till hållbar utveckling i hela landet. Produktionsökningen, både konventionell och ekologisk, bör svara mot konsumenternas efterfrågan. En produktionsökning skulle kunna bidra till en ökad självförsörjningsgrad av livsmedel. Sårbarheten i livsmedelskedjan ska minska.”

Nu får ni inte missförstå mig. Jag är verkligen glad över att det finns en bred uppslutning bakom ett mål där man faktiskt har med orden ”konkurrenskraftig”, ”tillväxt” och ”ökar”, när man pratar om svensk livsmedelsproduktion. Värdet av detta kan nog inte underskattas.

Men…

Dessa fyra meningar har det alltså tagit flera år av förhandlingar att komma fram till. Förhandlingarna har, vad jag har förstått, varit hårda och det har verkligen hängt på gärdesgården om det skulle bli någon överenskommelse över huvud taget.

Det finns, vad jag kan bedöma, ingenting som är kontroversiellt eller revolutionerande i dessa fyra meningar. Det är ju i själva verket rena självklarheter.

Ofta samtalar jag med LRF-medlemmar som är besvikna på att vi inom LRF inte lyckas få gehör för våra synpunkter hos riksdagspolitikerna. Jag och mina medlemmar tycker ju oftast att det vi säger är rena självklarheter som det i princip bara vore en formsak att klubba igenom i riksdagen.
Men ändå är de frågor vi driver långt mer komplicerade och (ibland) mer kontroversiella än de rena självklarheter som det tog partierna flera år att komma överens om.

Plötsligt förstod jag innebörden av vad mina bekanta som lämnat rikspolitiken menar när de säger att ”det var oerhört tungrott, man fick jobba ihjäl sig för att uppnå någon liten förändring”.

För mig var det ett nyttigt uppvaknande att idag få se vad det är man har förhandlat om i alla dessa år.

Det säger en hel del om på vilken grundläggande och basal nivå som de olika partierna skiljer sig åt i synen på jordbruket, om det tar två år att komma överens om att svenskt jordbruk ska ha konkurrenskraftiga förutsättningar.

Om det tog två år att komma överens om det som har presenterats idag, hur svårt skulle det då inte vara att komma överens om de riktigt svåra frågorna? Vilket oerhört påverkansarbete måste inte nu till för att det ska skapas en strategi som verkligen når de uppsatta målen?

Det är nu det börjar.