Om kritiskt tänkande och funktionell dumhet

Jag har varit på ovanligt dåligt humör de senaste dagarna. Troligtvis är det resultatet av en hel rad sammanfallande händelser. Sammanfattningsvis har jag väl blivit än mer cynisk och bitter. På något sätt trodde jag att det skulle bli bättre när jag blev vuxen och fick vara med och se hur saker och ting fungerar egentligen. Men, det har snarare blivit tvärt om. Ju mer jag ser hur saker och ting fungerar i verkligheten desto mer cynisk blir jag.

Jag snubblade över begreppet ”funktionell dumhet” när jag såg en föreläsning på youtube. Föreläsaren är professor Mats Alvesson och han berättar om sin forskning kring hur organisationer fungerar och hur brist på reflektion och kritiskt tänkande gör att vi – som grupp – blir riktigt korkade.

Jag har ofta hört att förmåga till kritisk tänkande och att – som man säger – förmågan att tänka utanför boxen, är egenskaper som efterfrågas vid anställningar. Men sanningen är nog att personer som verkligen har dessa egenskaper inte alls är speciellt väl sedda i organisationer. De gör sällan en bra karriär och de är sällan omtyckta på sina arbetsplatser, de ställer nämligen till problem.

Jag har flera exempel på hur, till mig närstående, personer har drabbats av konsekvenser av att de är kritiskt tänkande. De har, med rätta, ifrågasatt saker som de inte begriper eller som de anser är fel. Det här är har lett till att de han hamnat i psykologiskt mycket utmanande situationer. De har rubbat formella och informella maktstrukturer och de har stört ordningen.

Jag har själv hamnat i liknande situationer vid några tillfällen. Jag har däremot en viss talang för funktionell dumhet. Jag klarar alltså av att spela med, trots att jag inte förstår eller håller med. Den här förmågan innebär att jag får det betydligt bekvämare i vardag och arbetsliv.
Den cyniskhet och bitterhet som jag skrev om i början är priset jag betalar. Varje gång jag väljer att inte ifrågasätta – därför att jag inser att det inte är lönt – adderas ytterligare lite cyniskhet i mitt sinne.

Frågan om den här funktionella dumheten, som får oss att likt får springa åt samma håll, är en egenskap som är djupt mänsklig. Alltså ett sätt att agera som ligger i vår natur. Jag skulle tro att det är så. Det innebär att det egentligen inte är lönt att kämpa emot.
Istället för att försöka förhindra att fårskocken rusar iväg, kan man försöka undvika att bli en av fåren. När galenskapen tar av i tangentens riktning får man försöka att lugnt stå kvar i en position som man själv begriper och har kommit fram till är rätt.
Inte heller denna position är speciellt lätt. Man kommer att ses som en avvikare och man kommer kanske inte att få kortsiktiga belöningar.
Men man klarar iallafall av att se sig själv i spegeln när dagen är slut.

Se gärna Mats Alvessons tankeväckande föreläsning!