Politiskt knoparmoj

Det är inte så lätt med politik och politisk ideologi. Det krävs en hel del läsande och lärande för att man ska förstå de olika ideologiernas grundteser och de logiska följder som ger de politiska ställningstagandena i olika sakfrågor.

Men som om det inte vore nog, så blir den nutida politiska debatten ännu svårare att förstå eftersom det har utvecklats ett slags kodspråk. Kodspråket måste tolkas och tydas för den som vill förstå vad debatten egentligen handlar om. I vissa frågor har det gått så långt att många tror att man pratar kodspråk, även när man inte gör det.

Här är följer några exempel.

Moderaterna verkar ha lanserat sin – jag vet inte vilken i ordningen – nya slogan med temat arbete: ”Hela Sverige ska jobba”.
Jag, som är en smula frihetligt lagd, tycker att det låter väldigt skumt för att komma från ett parti som – iallafall historiskt – har haft den individuella friheten som grund.
Inte ska väl politikerna bestämma om jag ska jobba eller inte? Det bestämmer jag väl själv!

Men, det här är – precis som ”arbetslinjen” – i själva verket kodspråk för att man vill driva en politik som gör det lite mindre lönsamt att utnyttja något av de system som gör att även människor som inte jobbar får pengar, och lite mer lönsamt för dem som jobbar.
Dessutom antar jag, att den nya sloganen innebär att man vill satsa på nya arbetstillfällen även utanför storstadsregionerna.
Hur det här rimmar med den information jag har fått om att det redan i dag är brist på arbetskraft inom 180 olika yrken – bara i Dalarna – det förstår jag inte riktigt.

När politikerna säger att de vill satsa på välfärden, så innebär det ofta ett kodspråk för en motsatt förflyttning av incitamenten i samhället. Man vill göra det lite mindre lönsamt att arbeta och spara – alltså höja skatten – och lite mer lönsamt att leva på de skattefinansierade systemen och använda de skattefinansierade tjänster som staten tillhandahåller.

Ett annat begrepp som är tämligen obegripligt är ”enkla jobb”. Vad är det, och varför ska man satsa på sådana?
Jag kan tänka mig att till exempel plantering av skog, ses som ett ”enkelt jobb”. Men den som någon gång svettats på ett hygge med två tunga lådor skogsplant i bältet vet att det är ett väldigt krävande jobb. När planteringsröret för tusende gången slår ner rakt i en sten eller fastnar i ett tjockt lager gamla grankvistar, så inser man att det är allt annat än enkelt.

För att förstå vad man menar, så måste man förstå att ”enkelt” inte har något att göra med hur svårt ett jobb är. Egentligen menar man jobb där produktiviteten är låg. Alltså, där det ekonomiska mervärde arbetaren skapar är så lågt att lönen inte kan vara hög.
Det finna oändligt många sådana jobb. Jag skulle nog kunna ha 150 heltidsanställda här på gården. Det finns massor att göra. Men, eftersom jag inte får mer betalt för min spannmål eller min mjölk bara för att ladan är nymålad och gräset är klippt, så kan jag inte anställa någon för att måla lador och klippa gräs.

Med en satsning ”enkla jobb” menar man alltså att man vill göra det billigare att anställa människor, så att jobb som idag inte blir utförda, blir det.
Det kan ske genom att lönerna sänks, löneskatterna sänks, eller via någon form av bidrag. Det senare flyttar i och för sig bara pengarna, så att de jobb man ”skapar” innebär att ett jobb någon annanstans i ekon0min försvinner.

Det tydligaste exemplet på kodspråk hittar vi i frågan om kriminalitet och (upplevd) otrygghet.
När någon har hittat statistik som pekar på att kriminaliteten och otryggheten har ökat, så ses det inte som ett inlägg i debatten om kriminalitet. Nej, det är i själva verket ett inlägg i debatten om den fråga som förlamat landet sedan 2010 då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen – invandringsfrågan.

Att säga att kriminaliteten har ökat på sistone är alltså egentligen ett kodspråk för att säga att det var dåligt att ha en så generös invandringspolitik i Sverige.

Det är därför debattörer som lyfter fram statistik om ökad kriminalitet sällan bemöts som man hade kunnat förvänta sig en sådan debatt. I stället brukar meningsmotståndarna lyfta fram uppgifter som pekar på att det minsann fanns kriminalitet i Sverige förr också (som om någon hade tvivlat på det).
Dessa debattörer försöker alltså, med kodspråk, tala om att det inte beror på invandringen de senaste åren att kriminaliteten har ökat – om den nu har gjort det. Alltså, att det var rätt av Sverige att ha en generös invandringspolitik. I alla fall fram till dess då vi inte längre hade en generös invandringspolitik. Där och då var det nog nödvändigt och rätt att sätta ner foten.

Problemet som självklart uppstår när debattörerna talar kodspråk, är när någon faktiskt inte talar kodspråk utan faktiskt försöker gräva i om kriminaliteten har ökat eller inte. Debattörer som faktiskt inte har någon dold agenda – vilket alla antas ha idag – utan bara vill diskutera precis den fråga som de säger att de vill diskutera.

Hur man ska tala om att man har för avsikt att inte använda kodspråk, är inte lätt. För, ofta ses den ”disclaimer” man måste göra för att försöka undanröja misstanken om dolda motiv också den som ett kodspråk för motsatsen.
Vem tror att meningen ”Jag är inte rastist, men…”, betyder något annat än att personen i fråga är rasist?

Tänk vad det skulle underlätta om politiker och alla andra, för den delen, hade modet att faktiskt säga exakt vad de vill. Tänk vad mycket lättare det skulle vara att välja, om man slapp försöka läsa mellan raderna och avkoda det politiska språket.

Politik verkar vara konsten att få alla att tro att de kan leva på någon annans bekostnad. Att det inte finns några negativa konsekvenser som man måste acceptera för att få de positiva effekter man önskar. I kodspråkspolitiken är alla vinnare och allt låter bra.

Med tanke på att nästan alla använder detta kodspråk, så måste det har visat sig framgångsrikt. Det lönar sig politiskt att vara lite vag och inte säga riktigt vad man menar. Tydligen är vi väljare så lättlurade.