Tar etanolen maten ur munnen på folk?

Jag fascineras av flockmentaliteten i frågan om vilka energikällor vi ska använda i framtiden om vi ska ersätta användandet av fossil energi. Som om vi vore ett gäng katter som jagar samma solkatt rusar vi blint från hörn till hörn.
Kanske beror det på att vi drömmer om att enkla lösningar ska komma som en skänk från ovan, eller iallafall från någon frälsare, till exempel Elon Musk på Tesla.

Ett tag var den förnyelsebara etanolen framtiden. Miljarder kronor investerades, bara i Sverige, för att producera och distribuera etanol. Politikerna var så övertygade, att de till och med lagstiftade om att (nästan) varenda bensinmack fick lov att erbjuda möjlighet att tanka etanol. Sen, som över en natt, ändrades allt. Nya vindar blåste och sedan dess har flera olika alternativa energikällor och drivmedel kommit och gått. Just nu verkar eldrift vara mest i ropet, men med tanke på att eldriften inte heller kan anses vara helt oproblematisk ur miljösynpunkt, så antar jag att det kommer ett bakslag, även för elbilarna.

Kanske ska vi inte söka efter en lösning. Kanske måste vi inte att framtiden sannolikt innebär en mängd olika lösningar. Lösningar som är anpassade till de olika förutsättningar som råder på olika ställen på jordklotet.

En stor orsak till att etanolen kom att ifrågasättas var att de som hävdade att det fanns en konflikt mellan så kallade grödbaserade drivmedel och livsmedel. Enkelt sagt, maten blir dyrare när man använder grödor för att producera drivmedel.
Jag är långt ifrån säker på att det är så.

Nästan exakt samtidigt som Sveriges största spannmålsbaserade etanolfabrik invigdes 2007 rusade priserna på spannmål. Under några månader var spannmålspriset så högt att vissa bönder till och med fick sin spannmålskalkyl att gå ihop utan EU-stöd.
Givetvis fick detta många att dra slutsatsen att det var den ökande användningen av spannmål för drivmedelsproduktion som fick priserna att rusa.
Men, som så ofta, var det fråga om korrelation utan – eller med lite – kausalitet. Så här i efterhand verkar det snarare som att det var det ökade oljepriset som låg bakom ökningen av priset på spannmål.

I vilket fall, kan man med facit i hand konstatera att det var en allmän uppgång av så kallade ”commodity prices” som startade 2007. Väldigt mycket talar för att det var det, och inte utbyggnaden av etanolproduktionen som låg bakom prisuppgången på spannmål.
Kanske skulle man, om man antar att ett ökad utbud av etanol och andra alternativ till oljebaserade drivmedel leder till sänkt oljepris, kunna hävda att det snarare hjälper till att hålla spannmålspriserna nere. Spannmålen verkar ju bli dyrare när oljan blir dyrare.

Visst har den svenska etanolproduktionen inneburit ett något högre spannmålspris i Sverige. I Östergötland där etanolfabriken ligger, har jag för mig att man räknar med ett par procent (ca 5 öre) högre pris på spannmål tack vare (eller på grund av) etanoltillverkningen.

Jag vill hävda att det går att argumentera för etanolproduktion ur ett livsmedelssäkerhets- och beredskapsperspektiv. Tack vare etanolproduktionen, odlas i Sverige 100 000 hektar spannmål som kanske annars inte skulle odlas. Det innebär att jorden hålls brukad och att det finns bönder som har kompetens och maskiner för att odla spannmål. Om läget i vår omvärld snabbt skulle förändras till det sämre, så innebär det att flödena snabbt skulle kunna ställas om från etanol till livsmedel.
Om alternativet är att dessa bönder inte skulle ha lönsamhet i sin spannmålsodling och därför sälja tröska och såmaskin och lägga marken i träda eller låta den växa igen, så tar det betydligt längre tid.
Det här har i praktiken redan hänt. För några år sedan minskade etanolfabriken i Norrköping sin produktion tillfälligt då det rådde en ”ogynnsam prisrelation mellan etanol och spannmål”. Spannmålet var dyrt och etanolen var billig, ett sätt för marknaden att tala om för oss att det var bättre att använda spannmålet till foder och livsmedel än till etanol.

Det tredje argumentet för att den svenska etanolproduktionen inte ”tar maten ur munnen” på folk är följande:
Etanol tillverkas av stärkelsen i spannmålet. I princip kan man säga att, av 3 kilo spannmål så blir det 1 kg etanol, 1 kg protein och 1 kg koldioxid. Proteinet är alltså en restprodukt i etanoltillverkningen.
Ur livsmedelssynpunkt är det proteinet som är intressant, och inte stärkelsen. Det protein som ”blir över” i etanolproduktionen fungerar alldeles utmärkt som foder till djur. Kanske kan man i en snar framtid till och med använda proteinet från etanolproduktionen för att ersätta importerat sojaprotein i djurfoder.
Man kan alltså säga att etanoltillverkningen innebär en förädling av spannmål, där man gör etanol av stärkelsen och får ett mer högvärdigt proteinfoder ut ur processen.
Koldioxiden som bildas i processen används till stor del för att tillverka en ”grön” kolsyra som bland annat används för att kolsyra läskedrycker.

Sorgligt nog fick de som anfäktade argumentet om att det finns en konflikt mellan bränsle och mat, vatten på sin kvarn och sorgligt nog fick det även den svenska etanolproduktionen att framstå i dålig dager. Det ledde till många svåra år för den svenska etanoltillverkningen och kanske fördröjdes utvecklingen av ett av de många alternativ som kanske kan leda till att vi kan minska vårt oljeberoende.