Bondemaffian samlas

 

Det bästa med att vara regionordförande i LRF är det kontaktnät som jag fått. Kontaktnätet består av andra förtroendevalda, anställda på LRF och vanliga och ovanliga bönder runt om i landet. I lördags eftermiddag fick jag ett infall att åka till Järpen och hälsa på Håkan och Annsofi. Håkan är ordförande i LRF Jämtland.

Håkan visar ett utkast till ett svar han har skrivit på en ledare i Östersundsposten. Ledarskribenten vill att vi ska bli mer som de franska bönderna och strejka och bråka. Det är lite ovant för oss att få kritik från media för att vi inte bråkar mer. Sådan kritik brukar oftare komma från medlemmarna.
Vi tror inte att det är klokt att ställa till med bråk, hindra semestertrafiken, eller tippa ut gödsel på gator och torg.
Vi bönder är inte anställda. Vi är egna företagare utan strejkkassor. Vi tror inte att det gynnar oss, om vi jävlas med dem som vi så gärna vill ska köpa våra varor. Dessutom har ingen bonde råd att, varken hälla ut mjölk, eller sprida värdefull gödsel inne i regeringskvarteren.

Håkan har skrivit ett bra svar, men det är lite för långt. Det är så mycket som han vill förklara – saker som inte är helt enkla. Det är svårt att hitta en bra avvägning mellan att fatta sig kort, utan att förleda läsarna att tro att det finns enkla svar på svåra frågor.

LRF anses vara en av Sveriges skickligaste lobbyorganisationer. Mina vänner, oavsett om de är höger eller vänster, är inte så förtjusta i LRF. De till vänster tycker att vi bönder står på kapitalets sida. Vi äger ju mark och produktionsmedel. Dessutom håller vi djur i slavliknande fångenskap (Ja, det finns faktiskt några som tycker så, hur otroligt det än kan låta). Mina liberala vänner tror att LRF bara slåss för bidrag och för handelshinder.
Jag och Håkan känner oss inte som några mäktiga lobbyister. Jordbruket är till stor del styrt av politiken. Jag hatar att det är så, men så länge det är på det sättet så behövs någon organisation som kan representera bönderna. Ganska ofta lyckas vi förhindra att politiska beslut går helt fel väg, men det krävs ett enormt jobb varje gång. Ofta känner vi oss otillräckliga och maktlösa. Våra medlemmar har höga förväntningar på oss.

Håkan är arkitekt. När hans far dog, flyttade han hem från Stockholm och tog över mjölkproduktionen. Han hade mjölkkor i 20 år, men det har han inte längre. Han har däremot ett trevligt arkitektkontor på övervåningen i boningshuset.
Det är nära till Åre, där det är mycket som byggs. Det finns gott om jobb för en duktig arkitekt. Vi har mycket gemensamt, jag och Håkan. Vi har båda bott i Stockholm och pluggat på KTH. Vi gillar att prata och tänka. Ofta i den ordningen.

Vi tar båten över Hensjön och snickrar lite på Håkans och Annsofis sommarstugeprojekt. Jag kan spika upp innertaket utan att behöva stå på en pall eller stege. Det var ju lämpligt – tycker Håkan.
Vi är inte sådär jättepraktiska, som bönder förväntas vara. Men vi får till det ganska bra.
Jag provar den peruanska hängmattan som är uppspänd mellan två jämtländska granar. De jämtländska knotten bekymrar mig inte.