Slåtter med Naturskyddsföreningen

När jag växte upp var jag väldigt intresserad av naturen. Jag skådade fågel, jag följde med på blomsterexkursioner och jag lärde mig namnet på alla landskapsdjur på latin. Det här intresset kom till stor del ifrån att jag som barn till en lantbrukare/skogsbrukare ju ofta vistades, just, i naturen. Det är klart att jag blev intresserad av den omgivning i vilken jag befann mig.

Det var via Naturskyddsföreningens lokalavdelnings aktiviteter som jag fick möjlighet att ta del av all den kunskap som fanns hos dem som höll i dessa. Många bönder, jägare och skogsägare var aktiva i Naturskyddsföreningen på den här tiden. En vän till mig var samtidigt ordförande i Jägareförbundets lokala krets och i Naturskyddsföreningens dito.

Det var så positivt och inspirerande. Att höra någon med så stor kunskap berätta om någon rar blomma eller fågel gjorde naturligtvis att både intresse och kunskap smittade av sig till mig. Jag kunde i min tur dela med mig av erfarenhet och kunskap om hur det moderna jordbruket och skogsbruket fungerade.

Men sedan hände någonting konstigt. Efter att ha varit borta från naturen i några år på grund av studier i Stockholm så märkte jag att retoriken hade förändrats. En kil hade slagit in, som delade oss naturintresserade i två läger. Vi som brukar naturen hamnade på ena sidan och de som betraktar naturen hamnade på den andra. Jag upplevde det som att ett anklagande pekfinger vänts mot mig. Jag, som bonde och skogsbrukare, och de som var jägare, var helt plötsligt ett hot mot allt detta som var vårt gemensamma intresse.

Jag reagerade naturligtvis som nästan alla människor som känner sig oskyldigt anklagande – genom att hamna i försvarsställning. Mina taggar vändes utåt i försvar och konflikten var ett faktum. Det fick till konsekvens att jag slutade följa med på aktiviteterna. Jag ville inte stötta en organisation som jag upplevde använde sitt inflytande för, att på den politiska arenan strida mot mig och det jag gör. Fler gjorde som jag. Idag finns det nog inte lika många jägare som samtidigt är engagerade i Naturskyddsföreningen.

Men lokalt finns fortfarande det genuina kvar. En av de eldsjälar som var med när jag var yngre, och som fortfarande kämpar på för att sprida sin kunskap är Roland Öjeskog. Roland har ett otroligt intresse för växter och för gamla brukningstraditioner. Det är tack vare Roland som vi i Orsa har ett femtontal otroligt artrika blomsterängar kvar. Ängar som han varje år slår med lie på traditionellt sätt. Allmänheten bjuds in till slåttern som pågår i nästan en månads tid, ett par dagar i veckan.
Roland berättar med sådan lust och energi om blommorna vi ser. Om örter och gräs. Vilka gräs som är lätta att slå med lite och vilka som är svåra, vilket träslag det ska vara i skaftet på en bra räfsa (kratta), hur en lie ska slipas och i vilket väderstreck en hässja ska stå. Allt!

Jag brukar försöka vara med. På något sätt så smittar Rolands engagemang av sig. Han kräver inte av andra att de ska göra saker, han gör själv. Det gör att det i mig väcks en lust att hjälpa till.
Det är ett effektivt och modernt ledarskap som Roland visar upp. Det är så man får med sig människor.

I helgen tog jag med mig min son och två kompisar till mig från Stockholm, på slåtter med Roland. Solen sken, det magra gräset på Hällbergs fäbod var nästan omöjligt att slå och det var hundratals förrädiska stenar som låg på lur i gräset. Arbetet och intresset förenar oss och vi pratar om både saker som vi är överens om och saker som vi inte är överens om. Efteråt förstår vi varandra och våra olika perspektiv lite bättre. Kanske var det en av sommarens trevligaste dagar.

Tack för allt du och alla andra lokala eldsjälar gör, Roland!