Vem vinner på budgeten?

Majoritetens diktatur – så brukar kritiker till vårt demokratiska system kalla företeelsen att ”the winner takes it all” när det kommer till vem som ska få bestämma.

De som kan skrapa ihop en majoritet av rösterna kan ju i princip välja att fara fram hur de vill med den andel av befolkningen som inte röstade på det vinnande laget. Så länge regeringen ser till att minst 50 procent av väljarna är vinnare på regeringens politik, så är regeringsmakten säkrad.

För att skydda medborgarna mot demokratin så finns det vissa begränsningar. Vissa beslut måste fattas två gånger, med ett mellanliggande val. Vissa beslut strider mot grundlagen och måste föregås av en ändring av grundlagen – vilket är en ganska omständlig process. Grundlagen och – i de länder där sådan finns – konstitutionen, har som syfte att skydda minoriteten mot majoritetens diktatur.

Efter decemberöverenskommelsen, som innebar att en minoritetsregering gavs carte blance att i budgetfrågor regera som om den vore en majoritetsregering, så fanns oron att vi skulle få något som kan kallas för ”minoritetens diktatur”.

Därför är det, tycker jag, hedrande för den sittande regeringen att den nyligen presenterade budgeten fick de konsekvenser som analyserna visar. För tydligen är åttio procent av svenskarna förlorare. Det innebär att även en stor del av de som röstade på regeringen är förlorare. Det känns ganska hederligt av regeringen att inte bara pungslå de som inte röstade på dem.

Ordet förlorare är lite märkligt använt i det här sammanhanget – vi förutsätter nämligen att de som får höjd skatt är förlorare. Om detta har vi ingen aning. Det är det som är problemet med skatt.

Något får vi ju ut i form av service och tjänster från staten i utbyte mot skattepengarna.
För att ta en liknelse: I en by går innevånarna samman för att bygga en väg. De startar en vägförening och samlar in pengar för det gemensamma ändamålet – vägen.
I utbyte mot avgiften till vägföreningen får innevånarna en väg. Om vägens standard ska höjas så höjs avgiften till vägföreningen för alla. Är alla då förlorare? Inte om de anser att det var värt pengarna. Om de så tyckte är de inte förlorare – de är vinnare.

Eftersom skatt inte betalas frivilligt så har vi ingen aning om vem som är vinnare och vem som är förlorare. Några kanske inte alls skulle välja att byta den högre skatten mot de ”satsningar” som skatten ska finansiera – de är förlorare. Några kanske skulle kunna tänka sig att frivilligt lägga mer pengar på att finansiera just de satsningar som regeringen avser att göra – de är vinnare trots att de får högre skatt.

Problemet är att vi inte har en aning hur det förhåller sig och det är det här som skiljer ett fritt kapitalistiskt system – där alla transaktioner som utförs bygger på frivillighet – från ett system som bygger på tvång.
I ett frivilligt system sker ett utbyte av pengar mot varor och tjänster enbart om både säljare och köpare anser att de tjänar på transaktionen. Båda parter är vinnare.
I ett system där vi inte vet om ”köparen” anser att det är en bra affär – eftersom det inte är fråga om frivillighet – så kan vi inte säga om han eller hon är förlorare eller inte.

Att tala om vinnare och förlorare på en budget är alltså helt meningslöst. Vi har nämligen ingen aning.