Om min personliga hygien, mjölkkrisen och ensamkommande barn

Idag tog jag nog personligt rekord i att göra flera saker samtidigt. Bland annat hade jag telefonmöte samtidigt som jag duschade. I mina hörselskydd har jag möjlighet att prata i telefon via blåtandsuppkoppling till telefonen. Det går alltså alldeles utmärkt att prata i telefon samtidigt som man duschar, så länge man inte försöker tvätta håret. (Vilket inte är något stort problem för mig, då jag har haft förmånen att få hårtvättningsproblemet löst via det genetiska arv som jag bär)

Jag valde att flytta hem till Orsa och gården från Stockholm för att jag ville leva ett lugnt och harmoniskt liv. Sanningen är den, att jag aldrig har levt så lugnt och harmoniskt som när jag bodde i Stockholm. Fortfarande är det så, att när jag kommer till Stockholm så går pulsen ned, jag andas med magen och ett underbart lugn infinner sig.

Nåväl, anledningen till den kroppsliga tvagningen var att jag hade lovat att besöka ett visst politiskt partis möte i en viss kommun, i en viss bystuga. Som LRF-ordförande händer det ganska ofta att jag får besöka olika partier och informera om ”läget i branschen”.

Så…. jag gjorde mitt bästa för att förklara omvärldsfaktorerna som styr mjölkpriset, hur mejerimarknaden ser ut i Sverige och att om man vill stötta svenska mjölkbönder så är det ett bra tips att köpa svensk ost.

Jag dröjde mig kvar på mötet, och lyssnade på den politiska lägesrapport som lämnades av riksdagsledamöter, landstingsledamöter och kommunpolitiker.

Det är vanliga människor som är satta att hantera oerhörda utmaningar. Landstinget ska spara massor med miljoner. Pengar som skulle ha sparats för 15 år sedan, verkar det. I 15 år har landstinget gått med 100 miljoner i årligt underskott, tydligen.
Jag får känslan av att det är som att sitta i en mejeriförenings styrelse. Alla inser att det måste sparas. Alla är överens om att ett eller ett par mejerier måste läggas ned, men det är omöjligt att komma överens om vilka som ska läggas ned. Alla inser att det kommer att bli ett jäkla liv ”där hemma” – bland de som valde just mig.

En sammanbiten rapport om hur kommunen sliter med att hitta hem åt alla ensamkommande flyktingbarn. Hur man får lov att slira på gängse rutiner för att snabba på processen. Hur barn placeras i familjehem, utan att den lämplighetsprövning som ska göras hinns med.  Hur det saknas resurser för utredningar och bedömningar av varje enskilt barns behov.

Samtidigt insikten om att det är i kriser som någonting verkligen blir gjort. Omständliga och byråkratiska rutiner rundas. Folk får saker gjorda. Människor löser problemen.

Det är ett fenomen som jag fick se mycket av under brandkatastrofen i Västmanland förra året. När det bokstavligen brinner i knutarna, kliver människor fram. De tar egna initiativ. De ordnar stallplatser till evakuerar hästar och kor, de ordnar diesel och vatten till brandbilar, de ser till att någon kan trösta och hjälpa.

På något sätt känns det i all hopplöshet, ändå hoppfullt.